Julstrumpor.

Har i dagarna fått barnens önskelistor via mess med begäran om min egen i retur. Så nu sitter jag och ska tumma iväg en vettig sådan. Det är samma problem varje år. Man ska krysta fram något som är både bra och inte är för dyrt. Förresten har vi lagt ett tak på 200 kronor per person.

 

Vad vill jag ha?  Ungarna suckar djupt när jag som vanlig nämner svarta strumpor. Det är faktiskt en reell önskan då de går åt, och jag är konservativt lat när det gäller strumpor. Tanken är att en färg borde förenkla det hela när man ska para ihop dem efter tvätt. 

 

I helsicke heller. De är alltid olika långa och svart är inte en kulör för den som trodde det, utan oändlig många nyanser. Det slutar med att man ändå måste stå och hålla upp dem och jämföra. Som lök på laxen drabbas man givetvis av det universella strumpfenomenet. Det saknas en.

 

Jag har en teori om det, som kan leda till Nobelpris om det går att bevisa. Det försvinner nämligen inga strumpor. Det kommer nya. Hypotesen är följande:

 

I tidernas gryning var det en flock människor som omedvetet drog igång eländet. De hade alla en strumpa med hål i. De slängde den, då ingen ids att laga strumpor. Strumpslängarna stod nu med en singelstrumpa var. Vad skulle de göra med den? Förmodligen var de genetiskt dumsnåla och ansåg att denna enda strumpa inte borde följa sin frände i soporna, utan leva vidare till någon nytta. Allstå hamnade den i tvättkorgen.  Vid nästa tvätt lämnades den kvar i tvättstugan då deras tidigare tankar om återbruk plötsligt ansågs övermäktigt. Grannen tar nu över för sin byk, och efter fullbordat arbete står han där med en strumpa för mycket. 

 

Nu är cirkusen igång och ensamma strumpor sprids över världen genom att folk flyttar och reser. Ett snart oändligt antal singelstrumpor gör livet surt för oss moderna människor. 

 

Det är möjligt att bevis och källforskning i denna teori är en smula klen, men motbevisa mig den som kan. För vem har en sån nära relation till sina strumpor att man känner igen dem som unika exemplar? Genom att en singelstrumpa finns i tvätthögen måste den ju vara min, eller hur?

 

Det är mycket trevligare att fundera över strumpors evolution än att skriva önskelistor. Fast jag måste nog klämma fram med något mer än strumporna om jag ska få något över huvud taget. 

 

Ett lite paket under granen vill man ju gärna ha till jul.

 

//Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0