Bodbekännelser.

Till snickerboa ränner jag, när det är nå´t jag gjort. 

 

Eller något som gått sönder och behöver fixas. Emellanåt kan jag ha farsgubben i hasorna. Sällan eller snarare aldrig beror det på att han vill ge mig smörj, utan är bara intresserad och vill språka en stund.

 

 Många gånger är det bara för att greja lite. Att greja innebär att man börjar pilla på saker. Kanske städa lite, organisera eller bara flytta runt lite bodinnehåll. Det här med boden inleddes då att vi i anslutning till torpet hittade en lada med vedbod, hönshus och loft. Bonden (som vi kan kalla Fredrik, för han heter så) tillkallades och så ingick även ladan i kontraktet. Hönshuset var till brädden fyllt med bråte och joks. Det finns inget bättre namn på innehållet, för det var precis vad det var . Möjligtvis kan Kökkenmödding vara en synonym.

 

Några dagars ihärdig sanering och lite målarfärg omdanade hönshuset till bod. Den började långsamt inredas. En bänk, en hammare, några hyllor, en sats skruvmejslar från billigvaruhuset, ärvda verktyg och loppisfynd. Långsamt blev det en bod man kan gå till och greja i.

 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tillbringa tid i bod eller verkstadsmiljö, inte ens när jag hade moppe. Det var brorsan som fixade det jag körde sönder eller behövde trimma. Ja, jag vet att det är olagligt, men något som en otrimmad moppe existerade inte på 70-talet. I alla fall hade ingen någonsin hört talas om det. Nej, intresset att hänga i en bod får jag nog beskylla Torpet för. 

 

Med åren har det resulterat i att jag blivit någorlunda händig. Det snickras ihop både det ena och det andra som kan vara till nytta för stugor med omgivning. Ofta är slutprodukten relativt rakt sågad och utan snett islagna spikar med hammarmärken runtikring.

 

Höstens projekt är en jordfräs som ska nyttjas till det nyligen framgrävda trädgårdslandet. Den rycktes ur sin törnrosasömn i Fredriks trädgård och är tänkt att gå från historisk artefakt till fungerande redskap.

 

Om man nu bara viste hur man gjorde… Har nu stått i bon ett antal mörka höstkvällar med en gammal surrande cupévärmare som enda sällskap. Jordfräsen har skruvats isär samt även skruvats ihop utan att det blev något över. Det gjorde mig rejält stolt, fast inte fungerar den för det. 

 

Det har köpts reservdelar av initierade människor som ser på en med medlidsam blick. Man riktigt känner att de tänker ”förlåt honom, ty han vet icke vad han gör”. Jag har även tagit till det manliga universalknepet att sparka lite på den. Inte ens det har hjälpt.

 

 Får nog koppla in brorsan i projektet.  Med ett tryggt ”Hmm” som följs av några termer jag inte förstår, skruvas det lite och vips kommer den att fungera!

 

Det är härligt med en bod i alla fall, och nu luktar den även rätt av gammal olja och bensin.

 

//Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0