Långbänk? Inte då!

Min startsträcka är längre än de flestas. Med det menas att innan jag sätter igång något tar det tid. Lång tid. Jag vill helst ha både livrem och hängslen, samt om det går lite kardborreband. Man vet ju aldrig riktigt säkert.

 

Så här kan det vara. En idé eller fundering föds och i ett obevakat ögonblick har den formats i ord och passerat mina läppar. Det är inte bra. Särskilt inte om Inger är i närheten. Hennes sträcka från ord till handling är lika lång som det tar att säga det. Inte det att hon huvudstupa kastar sig in i saker och ting, utan mer att har man sagt en sak, ska den också göras. Helst så fort det finns tid. Här får jag ofta bromsa henne så jag hinner med.

 

Hos mig fungerar det lite annorlunda. Först så tänker jag, sedan säger jag det. Därefter inträder en period av nya funderingar. Man ska inte hasta fram saker och ting då ångrar man sig bara. När det gått runt ett tag och alla möjliga vinklingar på vad det nu kan vara har analyserats, är det dags att sätta igång. Med planering. Det tar ju också sin lilla tid, så allt är ordnat och klart när man skrider till verket.

 

Verket i det här fallet är köket i torpet. Redan ett par veckor efter kontrakt och torptillträdet hade vi börjat härja runt med det mesta.  Skrapa, måla, gräva och en hel del annat. Jag tror faktiskt inte vi satt en minut och njöt av att vara torpare den sommaren. 

 

Raskt hade jag kavlat upp ärmarna och snickrat till en bänk i köket för att få utrymme till matlagning.  Den där bänken har jag gått och tittat snett på sedan dess. Vint och skevt med en extremt ful laminatskiva som arbetsyta. Jag borde ha vetat bättre. Nu vet jag bättre, och har bestämt mig för att göra en ny.

 

I våras rev vi ned de taktäckskivor som fanns i kök och hall. Under dessa var ett väldigt vackert tak av bred pärlspont. Det gav genast en mer genuin och trevligt känsla till torpet. Den stilen tänker jag gå vidare med i köket.

 

Väggpanel av pärlspont bakom bänkskivan som är tillverkad av tjock och gediget virke. Lilla elplattan gömd bakom en list där man kan hänga fina linnehanddukar på smidda krokar. Allt målat med tidstrogen linoljefärg.  Ni ser det framför er, eller hur? Det gör jag också, inklusive problemen.

 

Var hittar man lika bred och fin pärlspont som i taket? Hur hög ska panelen vara för att se naturlig ut? Elen bör ju gömmas på något finurligt sätt, hur gör man det? Detta tål att tänkas på för att finna lösningar som håller ett tag. Jag bör nog vara klar till våren.

 

Sluta dra allt i långbänk! utbrister Inger frustrerat. Jag förstår inte vad hon menar…

 

//Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0