Stövlar o grep.

Stövlar och grep. Sedan urminnes tider har de varit i symbios med varandra. Tusentals liter svett och oändligt många svordomar har producerats tillsammans med dessa, för torparen så viktiga ägodelar. Nu stod jag själv där med stövlar och grep och såg ut över en svart yta, där grässvålen var avskalad och bortburen. 

 

Anledningen var att växtföljd nu skulle introduceras. Idogt läsande i trädgårdsböcker gjorde klart att man inte ska odla på samma ställe för länge. Det blir mindre skörd och sjukdomar kan komma i jorden.  Grödorna ska man byta plats på efter en viss ordning, där av utvidgningen av trädgårdslandet. En bild av frodigt växande grönsaker fanns för mina ögon när jag satte igång.

 

Ett spott i näven gjordes (vilket enligt tradition hör till) stöveln placerades på grepen och jag tryckte till. De följande sekunderna inträffade detta. Först total förvåning över att absolut ingenting hände. Sedan en smärta i fot och ben som varit inställda på att köra ned grepen i marken och därefter en stund av stillhet, som avslutades med en analys att försöka igen. Grepen flyttades en liten bit och samma procedur inleddes.

 

Den här gången hände något. Grepen gick ner tre centimeter i backen innan det blev tvärstopp. Här kom den första svordomen tillsammans med en ilande insikt. Jag hade råkat ut för torparens ständige följeslagare. Sten. Inte en, utan tusentals hånflinande stenjävlar i alla upptänkliga storlekar. Att få ner en grep i marken var hart när omöjligt. 

 

Inger höll sig på behörigt avstånd. Hon hade redan vid första svordomen insett att ett trevligt ”Hur går det?” inte var rätt läge. Nu började ett bändande, bökande, stånkande och stönande som förmodligen var en perfekt härmning, av de i trakten härjande vildsvinen.

 

En timme senare rätade jag på min värkande rygg, torkade mig i pannan med skjortärmen och såg ut över en knapp kvadratmeter lucker jord. Två skottkärror med sten hade körts iväg och jag började misströsta. 

 

Då slog det mig plötsligt att jag och originaltorparen, Soldat Ryman, plötsligt var ett. Här stod jag, förmodligen på samma plats och bröt sten. Svettig, skitig och suckande över alltings jävlighet. Fast med en stor skillnad. Han skulle bryta flera tunnland för att kunna överleva med sin familj. Jag en liten plätt för nöjes skull.

 

I stort sett all odlingsmark i Sverige är bruten ur naturen med stövlar och grep. Nästan inget har tillkommit i nutid med moderna maskiner och redskap. Mil efter mil av åkrar och ängsmark. Ett ofattbart slit ligger bakom. Och hur tackar vi dessa Sisyfosarbetare för det? Jo, vi planterar skog på deras livsverk. Tänk på det när du ser ut över det vi kallar öppna landskap.

 

Fyra dagar tog det att göra våra 20 kvadratmeter till odlingsbart land. Borta vid muren har stenhögen växt till ett mindre bronsåldersröse. Nu finns det i alla material till fortsatt murbygge.

 

Men till våren ska potatisen ner i nylandet.  Tvi, ta mej fan!

 

//Erik

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0