Cirkelgång.

Hen tittar misstänksamt på oss och travar fram och tillbaka flera gånger, tydligt avvaktande utan att släppa oss med blicken. Emellanåt utbrister hen ut i läte som förmodligen betyder. Passa er! jag har er under uppsikt. Normalt sett skulle man i det här läget känna en stark olustkänsla, men vi blir bara glada. 

 

Våra sädesärlor är tillbaka. Hen används för att jag inte kan skilja på herr och fru Ärla (vilket jag borde lära mig), och spatserandet sker på taknocken till torpet. De har (om det nu är samma) bott med oss i många år. De är mycket försiktiga och gör flera inspektionsrundor innan de försvinner in under takpannorna till ägg och ungar. 

 

Det är ännu ett tecken på att allt går i cirkel och upprepas. Vintergatan snurrar runt i universum. Jorden snurrar runt sin sol och den egna axeln, och jag går i cirkel runt humlestören för att se om jag satt den rakt.

 

Skulle den nu luta en kvarts grad åt något håll, märker Inger det genast. Hon har ett enastående sinne för mått, avstånd och saker som eventuellt lutar. Ibland påstår jag i min enfald att något, exempelvis att ett skåp går in mellan typ fönstren hemma. Inger tittar då på mig som om jag är nylobotomerad och säger att det gör det inte alls, för det är en och en halv centimeter för stort. Ännu mer penibelt blir det om jag mot bättre vetande står på mig och måttar med armarna det tänkta avståndet mellan fönstren. I det läget himlar Inger med ögonen och säger pedagogiskt som till en treåring att det jag måttar är minst fem decimeter för stort. Hon har givetvis rätt och jag borde ha lärt mig det vid det här laget.

 

Jag får min hämnd och mitt ögonhimlande när det gäller växter i naturen. I helgen skulle hon ha tag i en björk för att ta lite sav ur. Att skilja bort gran och tall från lövträd går bra, men där är gränsen nådd gällande trädsorter och fritidstorparen får beskäftigt undervisande komma till undsättning. 

 

Årets cirkel är nu sluten. Vårt paradis på jorden vaknar från vinteridet. När man stannar bilen och öppnar dörren möts man av jublande fågelsång och en vy som bara gör en lycklig. Nu kommer all tid som går att läggas på denna plats, tills det är dags att låsa för vintern igen. Den är oändligt avlägsen och vi ska bara njuta och ladda upp själen innan det är dags att förbereda för nästa varv.

 

//Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0