Feta män har pondus.

Det är så jag säger för att dölja min egen totala brist på karaktär och sisu, i alla fall när det kommer till träning och hålla kroppen i form. Förresten saknar jag karaktär i allt som är tråkigt och jobbigt. Träna är tråkigt, skittråkigt på ren svenska. 

 

Nu kommer väl alla hälsofascister klämma ur sig, att hittar man bara sin egen grej så blir det roligt. Det blir det inte alls, för jag har ingen ”egen grej” när det kommer till träning. Familjens egen PT (för vi har faktiskt en utbildad sådan inom räckhåll) har insett att jag menar vad jag säger och kan vidimera att min brist på träningsintresse är episk. Jag har ett otal gånger hasat mig iväg till gym och motionsanläggningar samt provat de flesta lag- och singelsporter, för att efter en kort period på några veckor (läs dagar) inse hur tråkigt det är, så det blir aldrig någon kontinuitet på eländet. 

 

Fast gudarna vet att jag skulle behöva det. Jag har tack och lov inte kommit till stadiet där det går fortare att gå över mig än runt mig, men lönnfet är jag definitivt. Man har fått släppa ut bältet några hål och undviker vissa kläder i garderoben. Bland annat skjortorna beter sig underligt när man sätter sig ner. De liksom stretar, och kring knapparna påminner det om stoppningen i en Chesterfieldsoffa. Skrädderibranschen har changerat. Dylikt scenario hände aldrig på det glada 80-talet när man var ung och vital. 

 

Fast det värsta är när man sätter in pekfingret vid midjan och vickar runt lite. Då börjar svallvågor fortplanta sig runt hela kroppen och kommer i självsvängning, vilket tillsammans med den bleka hudfärgen ger en absurd och skrämmande upplevelse.

 

Jag är alltså tvungen att sätta fart på fläsket genom någon form av träning. Fick man gå tattoo eller högvakt ett par gånger i veckan skulle det vara den optimala formen av nytta med nöje, men tyvärr står denna aktivitet inte till buds i tillräcklig omfattning. Att själv ta sig ut med tuban känns tveksamt, då läte tillsammans med knallande fram och tillbaka skulle locka till sig nyfiken allmoge från alla håll. Det skådespelet vill jag inte bjuda på. Särskilt inte nu i älgjaktstider, då landet är fullt av neanderthalare som ränner runt med bössa och skjuter på allt som rör sig.  De skulle förmodligen inte ta hänsyn till att älgar mycket sällan spelar bassolot ur Hemvärnets marsch. Så det är väl bara att tvinga på sig lycran och ut i spåret. 

 

Hå, hå ja, ja…

 

/Erik


Kommentarer
Postat av: Anette Wahlgren

Hejsan Brorsan,

De blir bättre och bättre! Jag tycker absolut att du måste publicera dina alster så att den stora allmänheten (eller rättare sagt kanske den mindre som kan uppskatta kvalitet och humor av det rätta slaget) inte missar att få sina dagar förgyllda av ditt skriveri. Varför inte kontakta NA (risken är att du brädar Stigbjörn Bergensten) eller Byggnadsvårdstidningen - ditt stycke om hyvlar borde passa den precis. Eller bok - med Ingers foton och lite historia om stugorna? Kram!

Svar: Åh, vad glada vi blir, Erik o jag tackar och bockar❤️
Inger Svensson

2015-09-01 @ 19:02:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0