Muren.

Den rubriken har något starkt och ödesmättat över sig. Man tänker Berlin eller Kina. Något man har byggt för att hålla något ute eller inne. Grå gryning, dimma, långsam kameraåkning som höjer sig upp mot ett ouppnåeligt krön. Dov suggestiv musik i bakgrunden.

 

Fast man kan få andra associationer också. Svensk landsbygd, sommar, fågelsång, mossbetäckt slingrande vid grusvägskant, och som plötsligt slutar i en stenhög. Där står en blekfet fritidstorpare och svettas medan han försöker få de förbannade stenarna att ligga snyggt i linje. Nu börjar vi närma oss sanningen vad det gäller min mur. Den håller inte särskilt mycket vare sig ute eller inne. Möjligtvis kan vildgrisarna få bekymmer. De får gärna betrakta den som icke forcerbar.

 

Det är helt enkelt ett tredimensionellt och infernaliskt tungt Tetris. Arbetet får mig att koppla av och känna mig nyttig. Där kan man stå ett dagsverke med spett och korp, för att i skymningen inse att man endast åstadkommit en knapp halvmeter ny mur. Det är det som är meningen, att det inte ska bli klart alltså. Kontemplation, muskelträning och känslan av att göra något beständigt är drivkraften.

 

Förra året kom jag till ett hörn. Det innebar att en raksträcka på ungefär 30 meter var klar. Nu ska jag svänga av in mot skogen. Hörnet hade hägrat i fem, sex år och äntligen var jag där. Det gav mig samma euforiska känsla som när en idrottsman spräcker målsnöret. Fast i en sådan extrem slowmotion att till och med ekarna runtomkring förmodligen tycker, att nu får det väl ändå hända något. Jag ber då att få påminna om OS-devisen ”Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl”.

 

Nu visade det sig att väl framme i hörnet hade en bit av det första murbyggarförsöket rasat. Inte så roligt, men man lär sig med tiden. Efter hörnet kommer det bli mycket stadigare har jag intala mig. Lika mycket sten över som under mark ska det enligt kunnigt folk vara. Den informationen gör det hela lite mer problematiskt. För det första är det hart när omöjligt att komma ner i backen för all småsten, rötter och annat djävulstyg som är i vägen, och för det andra har jag inte sten i rätt storlek så det räcker.

 

Jag är väl den förste i världshistorien som känner mig lite avis på smålänningarna som tycktes ha storsten i överflöd. Får man stilla sig en stund, inser man att det inte finns särskilt mycket att vara avis på. De måste haft ett rent helvete med att bryta fram lite odlingsbar mark. Att de sedan gjorde sig omaket att bygga sådana fantastiska murar är närmast ofattbart. Det gjorde de med sådan stil, att resultatet inte ligger långt efter pyramiderna.

 

Nej, jag kämpar på och hänger lite snyggt på spaden när grannarna kommer förbi för en pratstund. Bondbrännan bättras på och ett par kilo bränns nog bort per meter mur. Faktum är att en granne som haft småbruk hela sitt liv, nickat erkännande åt resultatet

 

Närmare en OS-medalj än så kommer jag aldrig.

 

/Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0