Olovat är bäst.

Satt här om dagen och funderade på om man skulle ta och lova något nu i början på året. När man väl börjat fundera i de banorna så blir det liksom ett löfte. Att lova att man ska lova saker. Det är jobbigt, jag är inget vidare på att följa upp de där lovningarna. Rent utsagt är jag skitdålig på det. 

 

De flesta brukar i alla fall göra halvhjärtade försök att hålla igång lovandet några veckor. De finns även de som är så maniskt energiska att de håller ut ända in i mars. Själv brukar jag svikta redan när tanken rinner upp. Så jag tog mig en funderare över mina löftens liv och leverne. Träna är väl det mest brutna jag har. Ingen idé att orda om det, slutsnackat helt enkelt. 

 

Gå ner i vikt? Håhå, jaja. Där dök det ytterst irriterande lilla löftet upp. Då måste man ju träna och det var vi ju redan färdiga med. Ät mindre då! utropar ett par fanatiska hälsofascister. Jag bevärdigar mig icke med dylika påhopp från dessa arma människor. Mat är till för att ätas, annars så fanns den inte, punkt slut.

 

Bygga färdigt muren vid torpet? – Den där var ett slag under bältet! utbrister det Olovades lille axelgubbe. Löftesgubben på andra axeln ler i mjugg och fortsätter.  

 

– Det är ju faktiskt kul att bygga mur och så får du träning på köpet. Tiden tillbringas på den plats där du helst vill vara och vildgrisarna får problem att ta sig över muren och in på tomten. Och vikten, vikten! Du kommer att beträda beach 2015 under jubelrop från lokalbefolkningen och löftesbrytarna att gnissla tänder av avund.

 

 – Vänta. lite nu! Replikerar olovadegubben.  – Det innebär minst 70 meter mur innan midsommar. ”Det går alldri” som kloka Närkingar säger, du ska ju även fixa trädgårdslandet, ordna klart i köket och allt annat pyssel som dyker upp.

 

Ett forcerat bjäbbande mellan axlarna utbrister nu så jag knappt kan tänka. – Stopp!  Nu lägger ni av, avbryter jag bryskt.  Jag bestämmer själv när jag ska eller inte. – Vi får se hur det blir.  Jag gör det jag hinner och när jag har lust medlar jag diplomatiskt. Gubbarna mumlar uppgivet med armarna i kors och blicken surt i marken.

 

De skulle bara veta att jag gjort armhävningar och plankan två dagar i rad…

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0