Doft av hyvelspån.

Ytterst målinriktad på vad jag skulle göra, stängde jag in mig i boden förfallen söndag. Inger hänvisades till bodvinden för sortering av gammalt junk. Det gjorde hon helt av egen fri vilja vill jag påpeka ifall undran uppstår. Själv följde jag hyvelbänkens lockrop.

 

Svinkallt som det var åkte värmefläkten fram och med det hemtrevliga surrandet skred jag till verket. Varför snickrar man inte lite oftare då det är en så trevlig sysselsättning, tänkte jag för mig själv. Ett litet belåtet hummande undslapp fritidstorparen när han började mäta, med vinkelhaken och timmermanspennan i högsta hugg.

 

Svaret lät inte vänta på sig. Har ni hyvlat någon gång? Jag menar stått där medan rubanken dansar fram med ett väldigt tillfredsställande swoochande över virket. Ena benet framför det andra i en välbalanserad position som skulle passa en grekisk vas. Kraftfulla rörelser med precis det rätta swunget. Långa krullar av doftande hyvelspån.

 

Det är skitsvårt. För det första tar hyveln alldeles för mycket eller så tar den inte alls. Man kisar med ögat över hyvelplanet, knackar och skruvar för att stålet ska bli precis, för att i nästa läge få armarna vridna ur led när det tar tvärstopp. För det andra så fastnar det hyvelspån hela tiden som måste petas bort vilket är tämligen irriterande. 

 

Jag hyvlade i två timmar vilket i ren effektiv hyveltid innebar 7 minuter. Resten ägnades åt knackande, skruvande, petande, isär och hopplockande av hyveln ett otal gånger. Jag fick högst till en två, tre swoochar under de där minuterna och inget swung över huvud taget.

 

Sedan ska det limmas och spikas eller skruvas vilket visar sig besitta en hel del svårigheter om man vill vara noga. Här gäller det att ha en ängels tålamod, för blir det fel får man börja om från början och det vet ju alla att man inte orkar, och så går man där och ser eländet i åratal framöver. 

 

Nu undrar vana snickare om jag har ett helt blomkålshuvud med tummar mitt i handen, men till det nekar jag bestämt. Jag har vid ett flertal tillfällen visat min händighet genom att stå med händerna i byxfickorna och sparkat insiktsfullt på framdäcket till en bil. Genom den felsökningen kan man kontrollera om kamaxeln trasslat in sig i fläktremmen eller något annat vanligt. Jag har till och med slagit sidan av knytnäven i virkeskonstruktioner och utbrustit ”det här ser ju rejält ut” vilket av gammal hävd är den rätta kommentaren och ett oemotsägligt kvalitetsbevis.

 

Jag är bara lite ovan rent praktiskt. Får jag mixtra lite mer med hyvlarna andra verktyg och virke regelbundet här framöver, så ska det nog bli riktigt bra. Nu ska det bara geras foder till fönster och dörrar och det lär ju vara lätt som en plätt…

 

/Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0