Upp till kamp!

Jag gillar inte att bli dragen vid näsan. När någon felaktigt drar nytta av min goda tro surnar jag till ordentligt. Sådant illistigt fulspel får mig att tända en fackla, gripa hötjugan och sluta upp bakom upprorsfanan.

 

Häromdagen stod jag i affären hemma på vår gata i stan. Det är en bra affär med ett stort sortiment av ekologiska varor. Inger och jag har sedan några år tillbaka börjat läsa innehållsförteckningar och varifrån varor kommer. Vi försöker handla ekologiskt så långt som möjligt. Är det sedan närodlat och kravmärkt ökar chansen att varan hamnar i korgen. Det är faktisk barnen som sedan många år påverkat oss i den riktningen. Det ger mig hopp inför framtiden.

 

Nåväl, i labyrinten av gångar hade jag hamnat vid knäckebrödshyllan. Blicken vändes mot varor av det företag som tagit gamle kung Göstas efternamn till sitt. Det är inte långt mellan Filipsstad (där företaget legat i evigheter) och Örebro tänkte jag och grabbade tag i ett paket med det lockande namnet ”surdeg flerkorn”.  Som vanligt slog jag ett öga på innehållsförteckningen. Inget konstigt, bara vatten, mjöl, surdeg och övrigt bös. Då råkade blicken glida ner på tillverkningsställe. Där stod det Tyskland. En ren tillfällighet tänkte jag, men kände plötsligt en ilning av oro. En ny produkt av samma märke studerades. Tyskland igen! Snart var hela sortimentet genomgånget. Det stod Tyskland på alla. Jag svajade till då hela mitt knäckebrödsförtroende ryckts undan i ett nafs. 

 

Inte för att jag har något emot Tyskland och kvaliteten på varor därifrån, men något så svenskt som knäckebröd finns inte. Det är bara vi som är så dumma, att vi håller fast vid en forntida nödproviant som inte ens råttorna vill ha. Jag hade i min enfald trott, att det jag mumsar på till kvällsteet, bakats av glada Värmlänningar som har generationers erfarenhet av att göra bröd hårt och torrt.

 

Väl hemma beskrev jag indignerat om mina upplevelser och det heroiska beslut jag fattat i stunden. Enligt gammal svensk upprorstradition, hade jag obemärkt knutit handen i byxfickan och gått brödlös från affären. Där fick de minsann! Irritationen höll i sig till dagen efter då jag beklagade mig för några tämligen ointresserade kollegor.

 

Efter detta bryska uppvaknande har jag gjort en empirisk undersökning av vilka bröd som de facto bakas i landet. Det var faktiskt en hel del att välja på.

 

Jag har tagit ställning, facklan är tänd och nynnande på någon eggande kampsång, kommer hädanefter lokalproducerat knäcke att hemforslas och ostläggas vid köksbordet. 

 

/Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0