Tortyrlåtar.

Inger sitter och sjunger till en låt på radion, medan jag får inre blödningar. Det är inte rätt läge att kasta sig fram och byta kanal utan man får lugnt sitta kvar och uthärda eländet. Just de låtarna verkar hålla på in till tids ände och upprepa samma fraser så många gånger att man börjar få ryckningar i ansiktet. Nu ska det sägas att det finns en hel del av ”min” musik som ger Inger starka flyktkänslor.  

 

Vi har lite olika sätt att angripa en låt på och vad som gör att vi tycker den är bra. För Inger är det i första hand texterna. Hon kan varenda text till de flesta låtar. Jag kan inte ens hela texten på mina favoritlåtar. Däremot har jag koll på själva musiken och kan få ståpäls av något häftigt Accord. 

 

Det är väldigt underligt det här med musik. Hur vi kan reagera så olika på melodier, låtar och texter. Det kan vara något man hör för första gången och bara blir helt nockad.

 

Viss musik kopplar man till händelser och sinnesstämningar, andra låtar sitter ett tag och sedan är man färdig med dem. Sedan har man de med kardborreeffekt. De sitter kvar vare sig man vill det eller inte. Under programmet Dansbandskampen spelade Larz-Kristerz låten ”Jag måste ringa Carina, får inte glömma det”. Under 3 månader torterade den frasen mig både natt och dag. Jag funderade allvarligt på hypnos eller lobotomi för att bli av med eländet. Varför jus den låten fastnade kan jag inte förstå. Det var väl Murphys lag som jävlades.

 

Jag som spelar med i en blåsorkester (Hemvärnets Musikkår Guldsmedshyttan, det är grejer det!) måste ibland spela musik som jag har kraftiga aversioner emot. Då är det bara att gilla läget och göra det bästa av det och genom att spela sin stämma så bra som möjligt. 

 

Fast ibland måste man agera. En gång för länge sedan var jag och en god vän med i en orkester som hade förkärlek till ett litet stycke som vi med tiden kom att hata. Då vi genom list lyckades bli ansvariga för musikarkivet, smög vi dit en kväll och gjorde ett rituellt bål på det vedervärdiga stycket. Det var nästan en religiös upplevelse att se noterna till den vidriga lilla biten förintas av lågorna. När den återigen efterfrågades, ryckte vi med fransk rörelse våra axlar, och såg oerhört oskyldiga ut.

 

Jag har nu till min fasa upptäckt att Guldsmedshyttan har den i notsamlingarna. Kanske man får sätta på sig superhjältemasken och återigen rädda världen från detta stycke.

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0