Sublimering.

Det betyder att undermedvetet påverka (ja, jag är en besserwisser, jag vet). Det har jag under flera år utsatt stackars Fredrik för gällande möjligheterna att köpa torpet. I alla situationer där vi träffats har jag mitt i ett samtal om vad som helst, hittat vinklingar om hur bra det vore att ha oss som stadigvarande grannar. Jag är inte säker på om det fungerar, men emellanåt känns det som jag krafsat lite på ytan av hans envisa motstånd.

 

Nu ska det sägas att vi tycker mycket bra om Fredrik och är egentligen nöjda med hur läget är för tillfället, men visst skulle vi vilja förverkliga drömmen att bli torpare på riktigt. Det är lite skrämmande också. Tänk om han säger ja, då måste ju projektet genomföras. Dels för vår egen skull så vi slipper ångra att vi inte kom till skott, och dels för alla som vi tjatat hål i huvudet på om detta.

 

Under några dagar i november fick jag mycket tid att utöva sublimering på Fredrik. Vårt granntorp ska jämnas med marken för att lämna plats åt ett nytt hus med familj i. Det kan tyckas synd, men efter att ha varit delaktig i själva nerplockandet av torpet har mitt byggnadsvårdsinne lugnat sig. Det hade inte varit möjligt att göra detta torp beboligt för en familj, utan att i stort sett bygga om det till oigenkännlighet. Mycket var även dåligt på grund av vattenskador långt tillbaka i tiden. Det som gick att rädda av timmer, bjälklag, fönster, dörrar, golv och tak plockades ned, märktes upp och lagras i en lada för en ny framtid någonstans. 

 

Nåväl, under dessa dagar har Fredrik och jag ägnat en hel del tid tillsammans Givetvis invävde fritidstorparn små ledande vinklingar i samtalen. Ihärdighet ger ibland lön för mödan och en liten, liten gläntning på Fredriks inställning i torpköparfrågan kunde skönjas. Var det landar och i vilken form får framtiden utvisa.

 

Nu har jag dessvärre upptäckt att jag faller på eget grepp. Inger har använt sublimering på mig i flera år. En lömsk och utstuderad form för att få som hon vill. Det gäller exempelvis antal kuddar i soffan. Nu är jag av den uppfattningen att en soffa ska man kunna sitta i utan att ägna en god stund åt att ösa bort ett myller av kuddar. Här delar sig våra ståndpunkter radikalt. Illistigt smyger hon dit en kudde då och då, för att vid upptäckt säga att hon har den hemma ”på prov”. När provperiodens längd påpekas är det ofta för sent att lämna tillbaka, och kudden har för evigt märkt revir i soffa eller säng. 

 

Det gäller även en hel del annat hemmavid. Det dyker plötsligt upp saker som inte varit där förut. Ha! Säger jag och ifrågasätter den nya tavelramen eller någon annan belamrande tingest. Jag får till svar att den hängt eller stått där i månader, och tydligen inte stört tidigare. Här blir man svarslös och kan bara grymta att du kunde väl fråga först, och får då tillbaka på volley att det har hon gjort, utan nekande respons från mig. Mitt minne är dåligt såväl som hörseln, vilket innebär att här står jag mig slätt om det verkligen inträffat eller om jag är utsatt för en kupp.

 

Nu förstår jag Fredriks djupa suckar bättre.

 

//Erik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0