Femtio nyanser av kalops.

Vi satt kring fikabordet på jobbet och slängde ur oss fraser varvid alla stönade av längtan och vällust. Hade någon gått förbi i det ögonblicket så skulle vårt beteende mycket lätt kunna tolkats som omoraliskt eller erotiskt. Det var faktiskt inte långt ifrån.

 

Kålpudding! Åååhh! Rimmad lax med dillstuvad potatis! Mmmmm… Gräddstuvad pyttipanna! Sluta, jag svimmar!

 

Upprinnelsen var att någon nämnt sin husmanskostfavorit och genast hängde alla på. Koncentrerat och innerligt med lätt dimmig blick passerade den ena läckerheten efter den andra inför vår inre fantasi. Man kan bli saligt hänförd av vackra ord som porterstek eller kroppkakor. För att inte tala om sjömansbiff och ängamat.

 

Severas det raggmunk på en restaurang är kön alltid lång. Likt råttorna efter spelemannen från Hameln, är man helt fast och kan omöjligt slita sig, innan man fått en rejäl portion med stekt fläsk och lingon. Likaså är det med kalops. Detta märkvärdiga ord kan ge en rysningar av gastronomisk eufori. Ingen kalops är så god som mammas eller mormors, vilket får en att undra om det var smaken, eller hela matmiljön med minnen som får deras recept att framstå som det ultimata. Konstigt nog är det sällan farmors kokkonst som tar första platsen. Det med tanke på att farmor i många fall även är någons mormor. Livets mysterier  äro outgrundliga.

 

I lördags kokade jag själv kalops i torpet. Inte vilken kalops som helst, utan vedspislagad i emaljerad järngryta från Kockums. Den fick stå där i den sköna spisvärmen och puttra i timtals. Vi förenade härmed nytta med nöje. Lagade mat och värmde upp torpet samtidigt vilket är en oslagbar kombination. Jag har lök och morötter i min variant, vilket även Skåningarna föredrar. Att sedan grönsakerna samt potatisen i grytan bredvid kom från eget land gör inte saken sämre. 

 

Det var nog den godaste kalops jag lagat. I slutet slank det med en slurk grädde att höja och runda av smaken med. Jag riktigt kände hur Ryman försökte slinka in i vår värd för att få sig en smakbit med bleckplåtskeden i högsta hugg. I alla fall myste han i skuggorna över att torpet fylldes med bekant matos, som under hans tid.

 

Jag åt så jag mådde dåligt. Där i fotogenlampans sken blev plötsligt ”bara lite till” alldeles för mycket. Kallsvetten pärlade en stund i pannan och jag prisade rummets litenhet, då förflyttning från stol till säng inte är längre än knappt en meter. Där kunde jag ligga däst och våndas över mitt onödiga frosseri. Jag kände mig lite som kommandoran och julmaten i Emil.

 

Turligt nog gick resultatet av min glupskhet över efter en stund, och morgonen därpå var man liksom sugen på något gott, hur nu det är möjligt. Jag har förresten redan bestämt vad nästa exkursion i kulturmatlagning ska bli.

 

Rotmos med fläsklägg, nam, nam, nam…

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0