Giv akt, Ryman!

Det kom en insikt som övergick i häpnad härom dagen. Ryman och jag har mer gemensamt än vad jag har insett tidigare. Faktisk så mycket att det känns lite underligt. Inte nog med att jag vurmar för de positiva delarna av det torpliv han levde, utan vi delar även till viss del den försörjning han hade, soldatens.

 

Ryman var enligt vad vi förmodar, indelt soldat i Livregementet till fots eller möjligtvis Närkes regemente. Båda dessa var förlagda på Sannahed vid Kumla. Jag är hemvärnsmusiker i 206:e musikkåren, Sannaheds Hemvärnsbataljon. Visst är livet märkligt med alla dessa sammanträffanden vi upptäcker under resans gång.

 

Jag kan se Ryman plocka ner uniformen från vinden inför det årliga mötet på Sanna hed, och likt Raskens ta farväl av familjen för några veckors tid. Väl framme följde övningar och ett evinnerligt marscherande fram och tillbaka i gruset. Jag tar också ner uniformen från vinden. Tar väl inte direkt farväl av Inger, men ger henne en puss för att ge mig iväg på övning inför högvakten. Ett evinnerligt marscherande fram och tillbaka för att få in alla moment och samtidighet i musikkåren.

 

Soldat Ryman fick med all säkerhet höra den tidens musikkår som hade till uppgift att underlätta övningarna och spela för regementet vid parader. Jag spelar nog en och annan marsch han skulle känna igen. Vi underhåller precis som förr dagens soldater med musik som ska göra tillfället pampigt och speciellt.

 

Nu får ni tro vad ni vill, men Rymans ande finns på något sätt kvar vid torpet. Vi kan känna det och anar honom i skuggorna emellanåt. Jag tror han är rätt nöjd med hur det blivit med torpet och vi kan resonera lite då och då hur något ska göras. Inte så att jag står och talar i tomma luften, men tankevägen kommunicerar vi, och med ett ”Vad tror du om det, Ryman?” Söker jag lite vägledning när det gäller torpfrågor.

 

Undrar om han var menig soldat eller underbefäl? Själv är jag stolt musikkorpral. Den ende musikkorpralen i Försvarsmakten. Det är den lägsta graden man kan ha och den byter jag aldrig bort för mer tingeltangel.

 

Så frågan är om Soldat Ryman häger med till Stockholm nästa helg och går högvakt, eller stannar han hemma och ser till torpet? Det vore trevligt att ha honom med och höra vad han anser om spektaklet. Om inte annat får vi väl öva lite enskild ställning, marschanträde eller lystring ställ i bon när jag kommer tillbaka.

 

Giv akt, Ryman!

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0