Grubblerier kring mode.

Vad ska jag sätta på mig?  Jag menar det både bokstavligen och stilmässigt. Klädförrådet måste fyllas på vare sig jag vill eller inte. Anledningen är att jag för några veckor sedan under ett ögonblick av handlingskraft, fyllde ett antal kassar med kläder jag tröttnat på. Dessa kassar förpassades resolut till en klädinsamling innan jag hann ångra mig.

 

Nu kan man tycka att det är ett slöseri och I-landsproblem att göra sig av med fullt fungerande kläder. Tanken är helt rätt, men likt förbannat gapar det nu tomt i skåpen. I eftertankens kranka blekhet ter sig det förhastade slängbeslutet dumt och uppenbarligen dyrt för fritidstorparn.

 

Så vad ska man införskaffa för paltor att huttra runt i under det kommande halvåret? Man vill ju inte anses patetisk i allt för ungdomliga kläder. Inte heller är det dags för pensionärsoutfit vad det nu är i dagens läge. Förr kunde man lätt kategorisera gamlingarna via kläderna. Väst och hatt lika med gubbe. Klänning, handväska och hatt (dammodell) var helt klart gumma. Idag är det mer utsuddat och tur är väl det i de flesta fall.

 

Vi lutar åt några snygga grova kavajer, färglada halsdukar och snygga jeans eller liknande. Vi, innebär att Inger är med som smakråd. Inte för att jag är handlingsförlamad när det gäller stil och mode, utan att man vill ju gärna att ens partner ska tycka det är ok att gå bredvid och inte tre steg efter.

 

I början av vårt förhållande sattes detta på spets. Det var en rejält kall vinterdag med promenad på programmet. När jag lade handen på ytterdörren säger Inger – Du ska väl sätta på dig en mössa?  – Nä sa jag, som är uppvuxen på den tiden då mössa var totalt uteslutet. Dessutom har jag ett huvud som inte lämpar sig för mössa. Jag blir ”Mannen som gav sluten psykiatrisk vård ett ansikte” med detta plagg på skulten.– Det var det dummaste jag hört! Sa Inger och fortsatte sin predikan med att alla ser dumma ut i mössa, värmen går ut genom huvudet samt flera liknande snusförnuftiga kommentarer.

 

Jag försökte i det längsta att protestera, men här hade Inger gjort armar höfte fäst och sagt att utan mössa, ingen promenad. Så med visshet om resultatet drog jag på mig en mössa. Nu blev det knäpptyst i hallen. Inger såg ut som hon svalt en huggorm och kved när hon hämtat sig, att jag ögonblickligen skulle ta av mig mössan. Därefter fick jag avlägga ett löfte om att aldrig, aldrig ha på mig mössa i offentliga miljöer. I alla fall inte om hon var med. 

 

Så numer enas vi om vad vi ska ha på oss åt båda håll. Det funkar bra och det är riktigt roligt att handla tillsammans. Fast senast när vi var ute provade jag en keps, en gubbkeps i brun manchester. Det var menat som ett skämt, men den satt riktigt snyggt tyckte vi båda.

 

Nu är frågan om vi tappat konceptet fullständigt med tanke på mössepisoden, eller har jag inträtt i den ålder där man kan sätta på sig vad som helst utan att någon bryr sig eller förvånas?

 

Den frågan gnager ganska rejält.

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0