Jag är nöjd och skäms.

Jag är nöjd, faktiskt riktigt nöjd med livet. I det inbegriper jag hela min livssituation med familj, jobbet och rubbet. Nu har jag märkt att när jag klargör detta för människor i min omgivning kan de faktiskt bli provocerade. Vadå nöjd? Vill du inte ha bättre lön, nyare grejor mer upplevelser och så vidare. Nej faktiskt inte. Jag har så jag klarar mig bra och har precis ätit en god lunch. Upplevelserna får jag med familjen och i torpet. Sedan är mina nära och kära relativt friska och verkar ha det bra. Kan inte det räcka? Jag säger det inte för att verka präktig och självgod utan menar det verkligen.

 

När började hetsen att alltid vilja ha mer oavsett om man behöver det eller inte? Förmodligen har det alltids funnits, men inte så utpräglat som nu. Det spelar ingen roll om man har något stort, nytt och dyrt för det finns alltid ännu större och dyrare som man måste ha. För vems skull då? Sin egen eller för de som eventuellt kan bli imponerade? Någonstans tror jag det är det senare som är viktigt, vad andra tycker. Sedan ska det bortförklaras med att man vill ha det bästa ljudet, starkaste motorn eller veta att klockan inte drar sig mer än en halv sekund på tre miljoner år. 

 

Ryman skakar som vanligt på huvudet i skuggorna och undrar vad vi är för ena giriga typer. Själv hade han nog knappt näsan över vattenytan under hela sitt liv. Fattigdom på gränsen till svält och ytterst få tillhörigheter. Den enda lyx han och familjen kunde unna sig var kanske att få något nytt några få gånger i livet. Något som inte var ärvt, lappat och lagat in till möjlighetens gräns. Att sova ut ordentligt och vara mätt och belåten skedde nog inte heller så ofta.

 

Då skäms jag. Inte bara för vilket vansinnigt överflöd jag har att tillgå, utan även för hur allt snurrar kring hur mycket vi ska prackas på av nytt, mer och dyrare hela tiden. Sedan skäms jag ännu mer när det står människor vid vår gräns som endast äger kläderna de bär på kroppen och vi börjar muttra om att vi inte har råd att hjälpa.

 

Julhandeln förra året uppgick till dryga 70 miljarder kronor. Då är det som vi handlar som vanligt resten av året borträknat. Ofattbart med pengar bara på lyx och överkonsumtion. De pengarna räcker med råge till allt vi värnar om i samhället och lite till.

 

Habegäret tär inte bara på oss själva och våra sinnen, utan även på den jord vi är satt att förvalta till nästa generation. Det är inte omöjligt att våra barn och barnbarn står med utsträckta händer i de enda kläder de äger och ber om hjälp, bara för att vi inte kunde besinna vår girighet.

 

/Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0