Kärlek på hög höjd.

Kan man känna kärlek till en hängränna? Så är det i alla fall, för jag blir alldeles varm i hjärtat varje gång vi kör upp på infarten till torpet där den egenhändigt, av Erik, snickrade rännan hänger likt ett litet smycke på den annars något oproportionerliga snickarboden. Att sedan inte fasaden längre behöver bli grön av all väta då regnet istället leds vidare till en vacker trätunna gör ju inte saken sämre. Kärlek alltså.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0