Min vänliga uppsyn.

– Vad du ser bister ut, kommenterade Inger häromdagen. Vad hon menade med det kan man undra, då jag enligt egen utsago har en inbjudande och vänlig uppsyn. Följande meningsutbyte tog en vändning som inte riktigt ledde dit jag ville. Kan hon ha rätt i att jag ser sur och avvisande ut när man liksom bara går och är sig själv?

 

Sådana viktiga frågor får inte lämnas åt slumpen och ignoreras. En empirisk studie av de egna ansiktsuttrycken inleddes. Så fort tillfälle gavs sneglade jag på mig själv i vardagliga situationer. Det kunde vara ett skyltfönster eller praktiskt placerad spegel som fick agera instrument för experimentet. Att folk tog mig för en person med gravt utvecklad narcissism kunde inte hjälpas, vetenskapen framför allt.

 

Efter avslutad forskning kan jag konstatera att hon faktiskt har rätt. Jag ser barsk ut med neutralansiktet påkopplat. En kollega gav mig för många år sedan epitetet ”obstinat stofil” vilket jag tycker passar bra och till och med är lite stolt över, men bister och sur framtoning kan man ju inte gå omkring och förmedla omgivningen. 

 

Det ledde till att jag under en längre tid försökte ändra grundinställning på fejset. Något åt det pigga och småleende hållet ville jag åstadkomma. Så när jag befann mig bland folk försökte jag skapa ett sådant grunduttryck.

 

Jag tror inte det gick något vidare då de jag passerade undvek mig med blicken samt skyndsamt skapade ett säkerhetsavstånd i fall jag skulle få för mig något. Så för tillfället har jag återgått till den gamla vanliga looken på huvudframsidan.  Nu har man ju själv gått och funderat över varför så många ser så sura ut och undrat vilket tragiskt ointressant liv de har som mejslat fram ett sådant citronansikte. Med min nya insikt får man kanske inse att så ser folk ut mest, och att de egentligen är riktigt trevliga prickar.  Fast vissa ser glada och hurtiga ut oavsett vad de gör. Är det intränat eller en lyckosam genetisk blandning? Har det ett roligare liv än jag som faktiskt är riktigt nöjd med livet? Har jag missat något?  Kan man gå någon kurs för att ordna till småmusklerna i ansiktet?  

 

Tänk så mycket det finns att fundera på när man inte har något särskilt för sig. Jag tror jag får göra ett nytt försök med ett mer uttänkt anletsbudskap. Trivsamt intelligent med en eftertänksam touch av förnöjsamhet ska jag pröva. Hur sjutton nu det ska gå till.

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0