Man kan aldrig ha för många vikväggar.

Alla dessa små och i många fall skruttiga skyltar utmed vägarna som skvallrar om att här kan man fynda gammalt och nött är så svåra att bara ignorera och åka förbi. Ofta stannar jag full av förväntan för att efter en stund moloken återvända till bilen där scenariot efter ett par mil upprepas. Ibland görs det dock ett och annat fynd som i förrgår då grannhuset sålde av ett dödsbo, där saker som samlats under ett helt liv skingrades i bilar med glada förare som gjort sig ett eller annat fynd. Vi kom sist när allt höll på att stänga då vi missat annonseringen som skett, men såg till vår förtjusning när den första besvikelsen lagt sig om att stället förmodligen redan var länsat, att guldklimparna lämnats kvar. Och frågan om vad jag ska ha alla vikväggar till tycker jag är orelevant. År det kärlek så är det :)
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0