Inte direkt Haupt eller Malmsten.

I och med ljusets återvändande ökar torptankarna till att omfatta en stor del av de vakna timmarna.  Det är väl som med talgoxarna. De försöker hålla sig vid liv över vintern för att i mars kvickna till ordentligt och börjar vårlåta och ha sig. Det har en annan effekt på mig. Jag vill vara i torpet och greja mest hela tiden. Listan på årets projekt börjar långsamt växa till sig och fler av dem har funnit sin början i snickarboden. 

 

Det har faktiskt blivit en snickarbod där inredningen mer och mer anpassas till träarbeten. Från att bara varit en allmän bod för allt möjligt har den nu en klar inriktning. Nu finns det en uppsjö av verktyg med eller utan sladd, snickarbänk, bra belysning och ett växande virkesupplag i vedboden. Handlaget med hyvlar och andra attiraljer börjar också vara i progress. Inte för att man blivit någon Haupt eller Malmsten, men det som framsnickras kan faktiskt användas utan att skammens rodnad sprider sig över fritidstorparn’s anlete.

 

Återigen förundras man över hur vi gladeligen nöjde oss med lösningar av undermålig teknisk och estetisk kvalitet de första åren i torpet. Ett av dessa sorgebarn är diskbänkens underrede vilket tacknämligt dolts av ett vackert draperat linnetyg. Skivan är av vit marmor och stulades vid ett ödetorp där den stod lutad mot en björk och kände sig övergiven. Genast skred den då ytters omogne fritidstorpar’n till handling, och kapade till en gammal lagerhylla för den vackra skivan att vila på. Genom att det diskas utomhus så har tidens tand inte förhöjt utseendet på anskrämligheten.

 

Alltså står en ny och mer tilltalande diskbänk på snickarlistan. Jag har även bestämt mig att förfärdiga den utan spik och skruv. Så det sågas nu tappar och borras för plugg i en mängd träbitar vilka sedan ska sammanfogas till ovan nämnda möbel. Nu vill jag verkligen poängtera ordvalet ”ska” då jag inte är mer än halvvägs i möbelsnickeriet. Hur detta slutar ber jag att få återkomma till i framtida kåserier. 

 

Spik och skruv var förr dyrbarheter som användes sparsamt. Det var även svårt att byta ut och laga sådant som spikats eller skruvats. Alltså fick man hitta andra billiga och hållbara lösningar. Återvinnig och miljötänk långt innan orden var uppfunna. Dessutom var det finurliga och vackra lösningar på de enklaste av föremål.  Då var vi där igen, Ryman och torpfolket vinner som vanligt i längden.

 

 Man slutar aldrig att förundras.

 

//Erik.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0