En rädsla svår att stävja.

Med säkra och målmedvetna kliv stegar Erik ut på isen som om det vore asfalt, själv smyger jag längs vasskanten med en hjärtklappning likt en skenande häst i bröstet. Då och då stannar han för att visa hur tjock isen är som för att försäkra sig om att jag känner mig trygg. Det gör jag inte. För det finns inget logiskt och rationellt med min rädsla för promenader på is, den går inte att förklara och än mindre att stävja. Så mig hittar ni alltså i vassen, här känner jag mig någorlunda lugn.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0