Ljuset, mitt livselixir.

Om jag ska ta en promenad vill jag gärna ha sällskap, inte nödvändigtvis av en annan människa, det går lika bra med en hund, en häst eller en kamera. Att själv bara planlöst irra runt finner jag fullständigt ointressant och blir stressad av bara tanken. Vad vill jag säga med detta då. Jo, att jag numera, sedan kameran kom in i mitt liv, också finner det helt naturligt att bara slå mig ner på närmaste stubbe för att studera hur ljuset faller på torpnock, krydda och tallskog, vilket tidigare var helt otänkbart, att utan sällskap sitta still alltså (Erik finns ju där, men snickrar vidare med knutarna). Och kanske tar jag en bild, kanske inte, fascinationen ligger inte i resultatet av ett fotografi utan i att följa livet i det ljus jag bjuds, något som näst intill blivit mitt livselixir.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0