Den ambitöses värsta fiende - väntan.

Det kliar i fingrarna och ambitionsnivån över de kommande stordåden i torpstugorna finner inga gränser. Än är det dock för kallt att måla och alldeles för tidigt att pyssla med landet, men kratta borde man ju kunna göra. Eller inte. Ett par meter höll vi ut, sedan fick vi ge upp då marken fortfarande är frusen och löven i denna sitter fast som berg. Så vi ger oss till tåls lite till. Väntan alltså, den ambitiöses och energiskes främsta fiende :)
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0