Pay back time.

2015-06-04 @ 18:02:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det är något som inte stämmer. Jag har undertröja och långkalsonger på när jag åker till torpet. Samtidigt kan jag se tornseglarna svirra i skyn. Blåfrusen beskådar jag en stund senare några stackars humlor som försöker hålla värmen vid de blommande äppelträden, medan Gullvivorna prunkar på marken  in under. Inget av det ovan nämnda ska finnas samtidigt. Känns som det blivit något trassel mellan olika världar och dimensioner. Fast det är nog enklare än så.

 

Det är pay back time från moder jord efter all skit vi mobbat henne med under de senaste 150 åren. Jag tror, eller rättare sagt är övertygad om att mänskligheten har ett stort finger med i spelet nu när klimat och väder ballar ur. Det här har hänt förr, kommer många att säga vilket de givetvis har rätt i. På 1850-talet var det svår svält i norden då sommaren aldrig kom. Tjälen släppte i maj och frosten kom i mitten på augusti så inget han växa och bli klart. Tusentals dog och första emigrantvågen (läs flykting) gick till Amerika. Fast det går att förklara med att det några år tidigare varit extremt stora vulkanutbrott som skickade upp så mycket stoft i luften, att solen täcktes. Det ser man i kolsvarta snölager som klimatforskarna borrar fram. Då drabbade kylan hela världen vilket inte är fallet nu. Medan vi klagar över regnrusk drabbas andra delar på klotet av extrem torka och värme som ingen sett maken till.

 

Måhända är jag dystopisk och kanske nynnar lite på Lars Wivallius ”Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr” som den heter på 1600-talssvenska. Nu är ju inte torka något direkt problem när man tittar ut genom fönstret, så det stämmer ju inte heller. Vi får nog helt enkelt ställa oss vid skranket för det här och inse vår miljöskuld. Tyvärr kommer tusentals svenskar att drabbas av panik och boka solresor till vilket pris som helst. Vilket innebär ännu mer utsläpp och förmodligen ännu sämre väder så småningom. 

 

Nu är det nog med gnället även för en surnärking som fritidstorparn. Inget ont som inte har något gott med sig. Man kan stå i bon och greja när det ösregnar ute. Med värmefläkt och radio är det riktigt trevligt. Ett annat alternativ är att ligga och läsa framför en sprakande brasa och titta ut genom skimrande gammelglas hur vinden river i träden. Gräset växer långsammare vilket reducerar klippning och myggfritt har väl ingen klagat över. Och så behöver man inte torka svetten ur ansiktet som brorsan brukar säga om kallväder.

 

Tiden kan ägnas åt små kortturer till loppisar och sådant man inte orkar med under varmsomrarna.  Så jag kan faktiskt se fram emot som en lugn och avkopplande semester utan strandhets och grillnoja. 

 

//Erik.


Tortyrlåtar.

2015-05-27 @ 06:34:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Inger sitter och sjunger till en låt på radion, medan jag får inre blödningar. Det är inte rätt läge att kasta sig fram och byta kanal utan man får lugnt sitta kvar och uthärda eländet. Just de låtarna verkar hålla på in till tids ände och upprepa samma fraser så många gånger att man börjar få ryckningar i ansiktet. Nu ska det sägas att det finns en hel del av ”min” musik som ger Inger starka flyktkänslor.  

 

Vi har lite olika sätt att angripa en låt på och vad som gör att vi tycker den är bra. För Inger är det i första hand texterna. Hon kan varenda text till de flesta låtar. Jag kan inte ens hela texten på mina favoritlåtar. Däremot har jag koll på själva musiken och kan få ståpäls av något häftigt Accord. 

 

Det är väldigt underligt det här med musik. Hur vi kan reagera så olika på melodier, låtar och texter. Det kan vara något man hör för första gången och bara blir helt nockad.

 

Viss musik kopplar man till händelser och sinnesstämningar, andra låtar sitter ett tag och sedan är man färdig med dem. Sedan har man de med kardborreeffekt. De sitter kvar vare sig man vill det eller inte. Under programmet Dansbandskampen spelade Larz-Kristerz låten ”Jag måste ringa Carina, får inte glömma det”. Under 3 månader torterade den frasen mig både natt och dag. Jag funderade allvarligt på hypnos eller lobotomi för att bli av med eländet. Varför jus den låten fastnade kan jag inte förstå. Det var väl Murphys lag som jävlades.

 

Jag som spelar med i en blåsorkester (Hemvärnets Musikkår Guldsmedshyttan, det är grejer det!) måste ibland spela musik som jag har kraftiga aversioner emot. Då är det bara att gilla läget och göra det bästa av det och genom att spela sin stämma så bra som möjligt. 

 

Fast ibland måste man agera. En gång för länge sedan var jag och en god vän med i en orkester som hade förkärlek till ett litet stycke som vi med tiden kom att hata. Då vi genom list lyckades bli ansvariga för musikarkivet, smög vi dit en kväll och gjorde ett rituellt bål på det vedervärdiga stycket. Det var nästan en religiös upplevelse att se noterna till den vidriga lilla biten förintas av lågorna. När den återigen efterfrågades, ryckte vi med fransk rörelse våra axlar, och såg oerhört oskyldiga ut.

 

Jag har nu till min fasa upptäckt att Guldsmedshyttan har den i notsamlingarna. Kanske man får sätta på sig superhjältemasken och återigen rädda världen från detta stycke.

 

//Erik.


Att man aldrig lär sig.

2015-05-20 @ 06:55:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

– Vad roligt, Det måste vi göra absolut! Vi tar det när det blir lite varmare. Någon gång i maj kanske? 

 

– Vi måste ha ett möte om det här. Vi bokar in det långt fram så det är gott om tid. Blir mitten på maj bra? 

 

Känner ni igen det? Nu är det mitten på maj och allt det roliga som var bokat långt fram har plötsligt blivit nu, allt på en gång. Samtidigt är lockropet från torpet starkt med allt som man vill göra inför sommaren.

 

Att man aldrig lär sig.  Vartenda år säger jag, att nästa år ska jag bara vara i maj. Pyssla och insupa våren på torpet eller i naturen. Nu funkar inte livet så, vilket man definitivt borde ha lärt sig. Fast egentligen är det bara I-landsproblem som barnen säger. Det mesta man bokat in och tackat ja till är trevliga saker som man sett fram emot.  Det mest riktiga vore att bara ta det som det kommer och ta vara på det som är roligt och inspirerande. För när man väl är där, brukar man uppskatta det. Så det är inget att gruva sig över.

 

Jag och Inger tittar ofta på varandra och ler när vi gemensamt tackar nej till saker. Vi trivs så bra i varandras sällskap och har ett så bra liv att vi inte behöver fara runt och fylla tiden. Förmodligen anses vi som ena rejält tråkiga typer som bara vill gå och mölja för oss själva. Ibland säger vi till varandra att nu får vi skärpa oss och bjuda in lite folk på mat eller annat. När det sker så är det alltid väldigt trevligt och det blir en bra känsla efteråt.

 

Det finns en liten historia om skomakaren som satte upp en skylt på dörren där det stod ”Stängt mellan Hägg och Syrén”.  Jag tänker ofta på det. Han var en klok man som tog vara på tiden genom att göra ingenting. Vi far runt som skållade råttor för att få tid över, och det första vi gör är att fylla dessa luckor med nya saker som ska hinnas med. Det är nog inte särskilt smart om man tänker efter. Kanske man bara ska låta luckorna vara och se vad man känner för just då.

 

Ska försöka tänka på det till nästa år.

 

//Erik


Varning för extremister!

2015-05-15 @ 07:17:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det smyger omkring några extremister ute vid torpet. Mörka vårkvällar har de observerats av grannarna bärande på utrustning av något slag. I ljuset från byggbelysning håller de på med gud vet vad för obskyra egendomligheter. De senaste dagarna har verksamhet noterats vid trädgårdslandet och man ser pinnar och järnstänger i jorden som resultat av deras aktiviteter. 

 

Enligt hörsägen försöker de infiltrera sin omgivning med propaganda om ett annat liv. De är även aktiva på nätet där de på ett illistigt sätt sprider information genom olika länkar och bilder på sin livsåskådning. Så fort de får någon stackars oskyldig människa i sin närhet börjar de inlevelsefullt, ja nästan fanatiskt berätta om vad de anser som ett lyckligt och ”rätt” sätt att leva. Hönor tycks ingå som en del i detta ”rätta” liv. Vad de ska använda de stackars hönorna till är inte belagt. En av dem har även lagt sig till med någon typ av uniform som konservativa krafter inom rörelsen gärna bär för att visa sitt ställningstagande.

 

Det mest oroväckande är att de inte är ensamma. Överallt dyker det upp böcker, hemsidor och bloggar där budskapet sprids. På många håll i landet finns särskilda platser där de gärna träffas och ägnar sig åt informationsutbyte. Modertemplet om man nu kan kalla det så, ligger i Gysinge på gränsen mellan Gästrikland och Uppland. En annan vallfartsort är Djupadal på Österlen. Man kan tro att det är en liten rörelse som bara rör vilsna själar och landsbygden, men så är inte fallet. Många i storstäderna verkar anamma filosofin. Särskilt de yngre generationerna låter sig villigt värvas och är starka förespråkare.

 

Här får man se upp så man inte faller i fällan. Budskapet är enkelt och lockande och det är svårt att värja sig för argumenten. Allt låter så tilltalande och som rena bondförnuftet, trots att eventuellt deltagande i rörelsen innebär en hel del livsstilsförändringar. Likt sublimering tränger budskapet in och det är det svårt att hålla emot.

 

Ett av huvudargumenten är ”hållbar utveckling” ett annat är ”kliv av ekorrhjulet” vad de nu kan mena med det. Sedan kommer det evinnerliga ältandet om livskvalitet som nästan tjatar hål i huvudet på folk.

 

Var vaksam, du kan lockas med lättare än du tror!

 

//Erik.


Tubapower.

2015-05-10 @ 07:22:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

En borde inte sova när natten faller på, som Jeremias i Tröstlösa diktar. En borde inte jobba heller, utan bara vara i torpet och ha sig. Den här perioden på året kör ofta ihop sig på flera plan. Nu räcker det inte med att det är en hel del på jobbets och vårbruk på torpet som tarvar uppmärksamhet. Svenska folket får även ett plötsligt och omättligt sug efter att lyssna på blåsorkester. Valborg, första maj, nationaldagen och så småningom midsommar är alltid rödkryssade dagar i almanackan för en blåsmusiker.

 

Det är nämligen så att fritidstorparen har flera strängar på sin lyra. Inte nog med att han envisas med att såga sig i fingrarna, bränna sig på glödgat järn i smedjan och harva runt med torpsysslor. Han trakterar även bastuba så fort tillfälle ges. En hobby som hängt med sedan barnsben, fast då var det trumpet som gällde. Tuba är det stora instrumentet konstfullt utfört i metall som av okunniga beskrivs som umpa, umpa. 

 

Samtidigt som de utbrister i detta icke beskrivande läte (vilket för oss invigda närmast kan liknas vid en astmatisk ko) börjar de föra armarna fram och tillbaka medan fingrarna går som lärkvingar. Det är tydligen den av lekmän vedertagna ljudillustrationen samt den teatrala beskrivningen hur en tubaist musicerar.

 

Tyvärr ingår det inte i allmänbildningen att kunna namnge instrument. Det är egentligen konstigt då så stor del av vår vardag består av musik. Folk pratar melodifestival och ”så mycket bättre” i timtal och knallar omkring med lurar i öronen mest hela tiden. Det är faktiskt människor som spelar instrument som frambringar denna musik. En del av instrumenten är elektroniska andra akustiska och även musik som spelas hundra gånger per dag på reklamradio innehåller fiol, syntar, gitarrer, trummor, saxofoner och ibland tuba. Nu kan man ju inte kräva av allmogen att de ska veta vad en cimbasso eller ett engelskt horn är. Än mindre det coola instrumentet theremin, men de vanligaste borde väl inte vara för mycket begärt.

 

Nu har jag gnällt tillräckligt närking som jag är. I lördags spelade vi en konsert med Astrid Lindgrenmusik i Lindesberg. Totalt utsålt var det och nästan kravaller vid biljettluckan. Det var blåsorkester, barnkör, sångare och dansare som fick en jättepublik att jubla och sjunga med. Efteråt fick barnen komma fram och prova instrumenten. 

 

Tuban drog till sig ett stort intresse och ett antal barn blåste och brölade sig till svimningsgränsen i fritidstorparns tuba. Särskilt en liten tjej var hänförd och djupt lycklig över de toner hon frambringade. Hon kommer att stå i kö till tubaläraren på kulturskolan till hösten, det kan jag garantera. Vi som spelade var utklädda till Astrid Lindgrenkaraktärer och givetvis var fritidstorparn utklädd till Alfred med storväst och blaggarskjorta. Även i musikaliska miljöer gör sig alltså en storväst. Till sommaren åker tuban med ut till torpet och jag kan sitta i sommarkvällen och spela för Ryman som stampar takten med raggsocksfoten i skuggorna. 

 

Jag tror han och de andra torpandarna gillar det.

 

//Erik.


Andas ut.

2015-05-07 @ 06:39:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Vi slipper hugga upp femton kubikmeter ved och ploga ner till vägen. Vi behöver inte heller våndas över att räntorna ska gå upp. Hästen kan stå kvar i sitt stall och båda två kan fortsätta att gå till jobbet.

 

Det blev alltså inget husköp. Priset drog iväg över vår maxgräns och då var det färdigt. Visst känns det vemodigt och en och annan tår fälldes över att det inte blev vårt. Nu så här i efterhand andas vi ut och försöker återgå till det normala. Att dra upp det som eventuellt kan vara jobbigt med att bo på landet blir vår retorik att bearbeta det hela och inse att vi har det riktigt bra som det är.

 

Huset var inte menat att bli vårt, så är det intalar vi oss. Faktiskt tror vi på det som vår livsfilosofi. Saker kommer till en om man är beredd att vänta och håller ögonen öppna. Missar man något eller att magkänslan inte riktigt infinner sig, så är det inte meningen att man ska ha det. På så vis behöver man inte känna stress över att saker och ting går en förbi.

 

Glädjefullt är att vi återigen kan lägga full energi i torpet och en ny underbar säsong av lantliv i dess mest bekväma form. Vi gör så mycket vi vill. Tryter lust och ork återvänder vi till stan för att få åtnjuta det positiva med det livet.

 

Tänk att man kan ha kakan och äta den samtidigt. 

 

//Erik


Trygghetsnarkomaner.

2015-04-29 @ 18:51:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier., Ruckeldrömmar
Kommentarer (0)

Vi ska titta på hus. Det är inte nog med det, vi har varit på banken och hört oss för om lån. Huset är fantastiskt, i alla fall på bilderna och man kan ha både höns och kissekatt, eller rättare sagt bör ha det på det stället. Vi har åkt förbi i snigelfart ett flertal gånger och gluttat som uggleungar för att verkligen ta in allt. Infon hos mäklaren har besökts ett otal gånger och besiktats in i minsta detalj. När man tittar på bilderna eller åker förbi verkar allt så klart. Där kan man bo, verkligen.

 

Sedan kommer tvivlet. Är det verkligen det här vi vill? Idag har vi det bästa av alla världar. Mysig lägenhet mitt i stan och ett alldeles underbart torp där vi lägger hela vår själ. Inga lån eller skulder. Vad mer kan man begära? Ska man verkligen bryta upp detta och flytta ut på landet. Vi kastas fram och tillbaka flera gånger i timmen. Diskuterar om och om igen för och emot. 

 

Kollegor, släkt och vänner på båda håll hejar på och säger go for it! Argumenten är glasklara. Funkar det inte så säljer ni bara och flyttar tillbaka till stan. Ni har definitivt råd med fasta inkomster och utflugna barn som står på egna ben. Vad säger man emot det?

 

Fast det gnager. Inte bara hos mig som av naturen är en försiktig general, utan även Inger slängs fram och tillbaka i en mental karusell. Kan vi verkligen säga upp torpet? Inte första året i alla fall om det blir av och vi skulle ångra oss. Resor till jobbet, vi som kan gå idag på bara några minuter. Börjas planera inköp då man inte längre har högst en minut till närmsta affär. Hur blir det att sova själv i ett stort hus i mörkret, jag som är lite känslig för ovana ljud och jagar gärna upp mig.

 

Vi är helt överens Inger och jag, är det inte total kärlek vid visningen står vi nog över. Fegisar? Förmodligen är vi det och definitivt trygghetsnarkomaner. Man vet vad man har och så vidare försöker vi intala oss. Sedan faller vi dit igen och bara suckar, å vad fint det är!

 

Man kan bygga en smedja, man måste skotta och köpa en traktor. Det finns oändliga möjligheter att odla och skapa en sagoträdgård, det behöver bytas en hel del stockar på garaget och fasaden på huset ser tveksam ut. Vedspis och kaminer att kura framför i höstmörkret, direktverkande el i oljeelement vad drar det iväg när kylan slår till?

 

Vi åker och tittar. Tar in känsla och atmosfär. Sticker med syl i stockar och möblerar i sinnet, sedan tar vi beslut. Känslan är viktigast. Det andra går att ordna. Vissa drömmar ska stanna där de är och andra genomföras. Det är bara det att man aldrig vet vilka som är vad. Ännu några dagar på gungbrädet. 

 

I kväll åker jag ut till torpet och resonerar med Ryman, han kanske ger en hint från skuggorna så vi fattar rätt beslut.

 

//Erik.


Storväst äger!

2015-04-29 @ 06:26:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Härom liden hade fritidstorparen bemärkelsedag som den kära sambon och ungarna uppmärksammade med paket modell större. Efter noggrant petande och skakande utan att på något sätt lyckas lista ut innehållet, avslets emballaget och där låg den, storvästen. Tror bestämt att fritidstorparn fick något fuktigt i ögonvrån av tacksamhet.

 

Nu kan ju människor som inte är insatta eller har ringa intresse av vad som hände innan 1980 undra vad det kan vara för egendomligt plagg. Till dem vill jag bara säga, ni har definitivt gått miste om ett av klädhistoriens mest fantastiska och användbara plagg.

 

En storväst hade varenda bonde någon gång från mitten av 1800-talet ända till bara för en 30 år sedan. Inte bara bönder utan i stort sett alla som jobbade ute med kroppsarbete hade storväst. Originalet består av brun eller möjligtvis blå tättribbig manchester på utsidan och i de allra flesta fall grå vadmal på insidan. Den har även ett antal ytterfickor att lägga grejor, snus eller fickur i. Detta vidunderligga plagg har den fantastiska egenskapen att den värmer på vintern och svalkar på sommaren. Man kan jobba i skjorta och en tunn tröja samt väst i minusgrader utan att frysa. Den är även skuren så att armarna är helt fria för vad man nu ska hitta på med kroppen.

 

Känner ni er fortfarande osäkra om vad det hela rör sig om, kan ni titta på Emil i Lönneberga där både Alfred och Emils pappa har storväst. Har ni några gamlingar i närheten så kan de berätta en hel del om berömda storvästar med något drömskt i blicken

 

I flera år har jag haft ögonen öppna efter någon begagnad, men de försvinner ögonblickligen från Blocket eller liknande tjänster. Storväst är hårdvaluta och inger bäraren ett stort mått av aktning från invigda. Jag hade min häromdagen när ett av byggvaruhusen besöktes och fick mängder med avundsjuka blickar från delar av kundsegmentet. Jag tolkade det i alla fall så. De kan även undrat vad det var för byggdeoriginal som förvillat sig till stan, men den versionen är inte trolig.

 

Jag kan nu spatsera runt på torpet i Storväst och blaggarnskjorta och känna mig inne. Alltså inne ute, ni förstår vad jag menar. Ryman står i skuggorna och nickar godkännande och plötsligt börjar jag få ordning på det här med hyvling och snickeriarbete. Det är som om västen underlättar torparbete.

 

Storväst äger!

 

//Erik.


Cirkelgång.

2015-04-21 @ 06:36:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Hen tittar misstänksamt på oss och travar fram och tillbaka flera gånger, tydligt avvaktande utan att släppa oss med blicken. Emellanåt utbrister hen ut i läte som förmodligen betyder. Passa er! jag har er under uppsikt. Normalt sett skulle man i det här läget känna en stark olustkänsla, men vi blir bara glada. 

 

Våra sädesärlor är tillbaka. Hen används för att jag inte kan skilja på herr och fru Ärla (vilket jag borde lära mig), och spatserandet sker på taknocken till torpet. De har (om det nu är samma) bott med oss i många år. De är mycket försiktiga och gör flera inspektionsrundor innan de försvinner in under takpannorna till ägg och ungar. 

 

Det är ännu ett tecken på att allt går i cirkel och upprepas. Vintergatan snurrar runt i universum. Jorden snurrar runt sin sol och den egna axeln, och jag går i cirkel runt humlestören för att se om jag satt den rakt.

 

Skulle den nu luta en kvarts grad åt något håll, märker Inger det genast. Hon har ett enastående sinne för mått, avstånd och saker som eventuellt lutar. Ibland påstår jag i min enfald att något, exempelvis att ett skåp går in mellan typ fönstren hemma. Inger tittar då på mig som om jag är nylobotomerad och säger att det gör det inte alls, för det är en och en halv centimeter för stort. Ännu mer penibelt blir det om jag mot bättre vetande står på mig och måttar med armarna det tänkta avståndet mellan fönstren. I det läget himlar Inger med ögonen och säger pedagogiskt som till en treåring att det jag måttar är minst fem decimeter för stort. Hon har givetvis rätt och jag borde ha lärt mig det vid det här laget.

 

Jag får min hämnd och mitt ögonhimlande när det gäller växter i naturen. I helgen skulle hon ha tag i en björk för att ta lite sav ur. Att skilja bort gran och tall från lövträd går bra, men där är gränsen nådd gällande trädsorter och fritidstorparen får beskäftigt undervisande komma till undsättning. 

 

Årets cirkel är nu sluten. Vårt paradis på jorden vaknar från vinteridet. När man stannar bilen och öppnar dörren möts man av jublande fågelsång och en vy som bara gör en lycklig. Nu kommer all tid som går att läggas på denna plats, tills det är dags att låsa för vintern igen. Den är oändligt avlägsen och vi ska bara njuta och ladda upp själen innan det är dags att förbereda för nästa varv.

 

//Erik


Morfei armar.

2015-04-08 @ 06:10:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Jag är en extremt morgontrött person. Det har jag alltid varit och som det verkar kommer jag att vara det ända till den långa sömnen. Under hela min uppväxt har mina föräldrar fått tjatat sig torra i munnen för att slita mig ur Morfei armar. När jag beklagade mig om hur trött jag var fick jag alltid svaret att det går över när du passerat tonåren. Jag trodde det i det längsta, men insåg att det inte gällde mig när jag passerat 30-årsåldern.

 

Det är väl bara att gå upp, säger självgoda och osunt hurtfriska människor. Det vet inte vad de talar om. Varje morgon är en fysisk och psykisk plåga och rent ut sagt vedervärdig. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att kliva ur sängen utan att snooza ett otal gånger. Det spelar inte någon roll om det bara är en vanlig måndagsmorgon i november eller dagen inför något fantastiskt och roligt. Hur många gånger jag försovit mig trots ett flera väckarklockor och telefonväckning samtidigt vill jag inte tänka på. Jag minns särskilt en gång när jag vaknade av ett djäkla liv utanför fönstret. Förvirrat raglade jag upp för att se en marscherande orkester passera förbi spelandes och slamrandes. Sedan såg jag en lucka i leden och insåg att där skulle jag gått.

 

Familj och nära har insett att jag inte bara är lat utan har det jobbigt på riktigt. Mina arbetskamrater lär sig snabbt att det är meningslöst att tala med före morgonfikat. Nu kan jag faktiskt skärpa till mig och både vara talbar och i tid när det gäller morgonevenemang. Det är bara det att processen dit är lika jobbig varje gång. 

 

Givetvis har jag försökt det mesta för att bli av med problemet. Jag har besökt sjukvården som inte hittar något fel utan säger att jag bara är sådan. Till tröst säger de att jag inte är ensam. Vi är några procent av befolkningen som helt enkelt är svårväckta. Jag har provat ljusa och mörka sovrum, lagt mig i tid och sovit länge. Inköpt otaliga naturpreparat som ska få mig att studsa ur sängen med ett leende på läpparna och omedelbart börja med armar höfte fäst samt djupa knäböj.  Det enda resultatet av dessa tinkturer är mindre slantar i plånboken. Det som är konstigt är att när barnen var små och pep om natten så vaknade jag direkt. Likaså om det är något ovanligt ljud i närheten.

 

Nu är inte allt helt hopplöst. Om får jag vakna av egen maskin så är jag riktigt pigg, oavsett om jag sovit många eller få timmar. Ibland slår jag upp ögonen bara några minuter innan klockan ska ringa och då går det alldeles utmärkt. Det är själva väckningen som är problemet. 

 

Nu undrar man hur soldat Ryman och hans torparkollegor klarade det innan väckarklockan fanns. Korna skulle väl mjölkas tidigt och hönsen släppas ut. Kanske han helt enkelt följde ljuset. När det blev mörkt gick man och la sig för att det var dyrt med ljus och fotogen. När solen gick upp så vaknade man till och började dagen. En rytm som följde årstider, kropp och själ. Framförallt var man ute i stort sett hela den ljusa tiden av dygnet så att man han ta in melatonin alla nödvändiga endorfiner. Dessutom fick kroppen en naturlig träning.

 

Förmodligen är jag naiv torpromantiker, men det lockar att leva så. Det gör det verkligen.

 

/Erik


Glad Påsk!

2015-04-04 @ 06:49:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Påsk är en helg som verkligen har förändrats i både syfte och innehåll. När jag var liten gick varenda unge man ur huse utklädda till påskgummor oavsett vad det var för kön på oss. Det kan man verkligen kalla könsneutralt med tydliga queerpreferenser. Innan man traskade iväg med sin korg, hade dagar ägnats åt att rita påskbrev som krävde oerhört mycket av konstnärlig frihet och fantasi. Sedan skulle dessa bytas mot ett antal godis av olika sort. Vissa hade dålig koll på vad ungar vill ha och återgäldade brevet med ett antal ”kungen av Danmark” vilka är rent ut sagt är äckliga om man är barn. Hemma skulle det pyntas med kycklingar, färgglatt ris och påskkärringar i mängder vilket är konstigt då originalkärringarna brändes på bål, vilket inte alls är något att fira.

 

Ännu en generation tillbaka var påsken en delad upplevelse Långfredagen fick man bara sitta stilla och ha tråkigt. Inte jobba, inte leka inte tala högt och framförallt inte vara glad. Allt var stängt och radion spelade bara sorglig musik. En fasansfull dag om man var barn och ungdom. Inte så kul som vuxen heller. Ännu längre tillbaka hade man säkert fastat en månad innan så man var glåmig och svag mitt i allt elände. Sedan skulle det tas igen och ätas rejält på påskafton. Framförallt ägg då hönorna börjat värpa efter vinterns mörker. Är inte det vad dagens hälsofascister förespråkar? 5:2 diet och LCHF i kombination. Inget nytt under solen alltså. 

 

Nu är inte påsk en kyrklig högtid från början, utan något vi firat sedan urminnes tider. Påsk infaller i stort sett alltid med vårdagjämningen då natt och dag är lika långa. Det är den tid på året allt börjar gro och värmen kommer tillbaka vilket definitivt är något att fira. Något man hade koll på redan under stenåldern. 

 

Själva påsken är från början en judisk tradition som inlemmades i kristendomen efter kyrkomötet i Nicaea år 325. Regeln säger att påskdagen infaller den första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen som infaller på eller efter 21 mars. Det krävs en doktorsexamen i avancerad matematik för att räkna ut det. Allt för att göra det mystiskt.

 

Börjar man titta närmare på när våra nuvarande högtider infaller så har de allra flesta samband med förändringar av ljus och natur. Jul, midsommar, påsk och halloween är bara några av dem. Det var ett smart drag av kristendomen att placera ”sina” högtider på samma tid som de gamla, vilka firats i årtusenden. En marknadsföringsstrategi som är väl beprövad när man vill ta över och skaffa sig makt. Jul är en fest som är belagt ända från Järnåldern. Det är långt före kristendomen och förmodligen festades det vid den tiden ännu lägre tillbaka i forntiden.

 

Numer tar vi det lite lugnt på påsk. Inte pyntas det nämnvärt och jag har slutat gå runt utklädd till kärring med korg. Grannarna skulle titta misstänksamt på mig och ringa polisen om jag lämnat fram en kolorerad utskrift från kopiatorn och propsat på att få några ”kungen av Danmark” i ersättning. Karameller jag i vuxen ålder tycker är goda. 

 

/Erik


Doft av hyvelspån.

2015-03-27 @ 06:42:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Ytterst målinriktad på vad jag skulle göra, stängde jag in mig i boden förfallen söndag. Inger hänvisades till bodvinden för sortering av gammalt junk. Det gjorde hon helt av egen fri vilja vill jag påpeka ifall undran uppstår. Själv följde jag hyvelbänkens lockrop.

 

Svinkallt som det var åkte värmefläkten fram och med det hemtrevliga surrandet skred jag till verket. Varför snickrar man inte lite oftare då det är en så trevlig sysselsättning, tänkte jag för mig själv. Ett litet belåtet hummande undslapp fritidstorparen när han började mäta, med vinkelhaken och timmermanspennan i högsta hugg.

 

Svaret lät inte vänta på sig. Har ni hyvlat någon gång? Jag menar stått där medan rubanken dansar fram med ett väldigt tillfredsställande swoochande över virket. Ena benet framför det andra i en välbalanserad position som skulle passa en grekisk vas. Kraftfulla rörelser med precis det rätta swunget. Långa krullar av doftande hyvelspån.

 

Det är skitsvårt. För det första tar hyveln alldeles för mycket eller så tar den inte alls. Man kisar med ögat över hyvelplanet, knackar och skruvar för att stålet ska bli precis, för att i nästa läge få armarna vridna ur led när det tar tvärstopp. För det andra så fastnar det hyvelspån hela tiden som måste petas bort vilket är tämligen irriterande. 

 

Jag hyvlade i två timmar vilket i ren effektiv hyveltid innebar 7 minuter. Resten ägnades åt knackande, skruvande, petande, isär och hopplockande av hyveln ett otal gånger. Jag fick högst till en två, tre swoochar under de där minuterna och inget swung över huvud taget.

 

Sedan ska det limmas och spikas eller skruvas vilket visar sig besitta en hel del svårigheter om man vill vara noga. Här gäller det att ha en ängels tålamod, för blir det fel får man börja om från början och det vet ju alla att man inte orkar, och så går man där och ser eländet i åratal framöver. 

 

Nu undrar vana snickare om jag har ett helt blomkålshuvud med tummar mitt i handen, men till det nekar jag bestämt. Jag har vid ett flertal tillfällen visat min händighet genom att stå med händerna i byxfickorna och sparkat insiktsfullt på framdäcket till en bil. Genom den felsökningen kan man kontrollera om kamaxeln trasslat in sig i fläktremmen eller något annat vanligt. Jag har till och med slagit sidan av knytnäven i virkeskonstruktioner och utbrustit ”det här ser ju rejält ut” vilket av gammal hävd är den rätta kommentaren och ett oemotsägligt kvalitetsbevis.

 

Jag är bara lite ovan rent praktiskt. Får jag mixtra lite mer med hyvlarna andra verktyg och virke regelbundet här framöver, så ska det nog bli riktigt bra. Nu ska det bara geras foder till fönster och dörrar och det lär ju vara lätt som en plätt…

 

/Erik


Upp till kamp!

2015-03-14 @ 08:46:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag gillar inte att bli dragen vid näsan. När någon felaktigt drar nytta av min goda tro surnar jag till ordentligt. Sådant illistigt fulspel får mig att tända en fackla, gripa hötjugan och sluta upp bakom upprorsfanan.

 

Häromdagen stod jag i affären hemma på vår gata i stan. Det är en bra affär med ett stort sortiment av ekologiska varor. Inger och jag har sedan några år tillbaka börjat läsa innehållsförteckningar och varifrån varor kommer. Vi försöker handla ekologiskt så långt som möjligt. Är det sedan närodlat och kravmärkt ökar chansen att varan hamnar i korgen. Det är faktisk barnen som sedan många år påverkat oss i den riktningen. Det ger mig hopp inför framtiden.

 

Nåväl, i labyrinten av gångar hade jag hamnat vid knäckebrödshyllan. Blicken vändes mot varor av det företag som tagit gamle kung Göstas efternamn till sitt. Det är inte långt mellan Filipsstad (där företaget legat i evigheter) och Örebro tänkte jag och grabbade tag i ett paket med det lockande namnet ”surdeg flerkorn”.  Som vanligt slog jag ett öga på innehållsförteckningen. Inget konstigt, bara vatten, mjöl, surdeg och övrigt bös. Då råkade blicken glida ner på tillverkningsställe. Där stod det Tyskland. En ren tillfällighet tänkte jag, men kände plötsligt en ilning av oro. En ny produkt av samma märke studerades. Tyskland igen! Snart var hela sortimentet genomgånget. Det stod Tyskland på alla. Jag svajade till då hela mitt knäckebrödsförtroende ryckts undan i ett nafs. 

 

Inte för att jag har något emot Tyskland och kvaliteten på varor därifrån, men något så svenskt som knäckebröd finns inte. Det är bara vi som är så dumma, att vi håller fast vid en forntida nödproviant som inte ens råttorna vill ha. Jag hade i min enfald trott, att det jag mumsar på till kvällsteet, bakats av glada Värmlänningar som har generationers erfarenhet av att göra bröd hårt och torrt.

 

Väl hemma beskrev jag indignerat om mina upplevelser och det heroiska beslut jag fattat i stunden. Enligt gammal svensk upprorstradition, hade jag obemärkt knutit handen i byxfickan och gått brödlös från affären. Där fick de minsann! Irritationen höll i sig till dagen efter då jag beklagade mig för några tämligen ointresserade kollegor.

 

Efter detta bryska uppvaknande har jag gjort en empirisk undersökning av vilka bröd som de facto bakas i landet. Det var faktiskt en hel del att välja på.

 

Jag har tagit ställning, facklan är tänd och nynnande på någon eggande kampsång, kommer hädanefter lokalproducerat knäcke att hemforslas och ostläggas vid köksbordet. 

 

/Erik


Trala,la!

2015-03-05 @ 07:23:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det är något i luften. Det känner jag bestämt, trots att snöglopen piskar mig i ansiktet under min promenad till jobbet. Vi är fler som märker det. I buskarna piper det på ett helt nytt sätt och med röster jag saknat sedan förra våren. Fåglarna har växlat om till vårläten. Sådant gör mig glad och inger hopp och energi. Visst vore det väl trevligt om vi också kunde ändra läte och beteende nu när våren är på väg. Att inte bli ansedd som en idiot om man skulle gå och tralla på en liten trudelutt. Tänk om tanten med hunden sa Tjo! och trallade med lite hon också. Hur mycket roligare allting skulle bli då.

 

– I morse när jag gick till jobbet steppade Johansson i porten bredvid för första gången i år. Det skulle kunna vara en lika naturlig vårfras som den om tranorna. Man kanske skulle försöka lite åt det hållet. Steppa verkar överdrivet då jag äger ringa kunskap om den kostformen, men le lite och säga hej till de man möter. De kan väl få tycka vad det vill om det. Några bör väl i alla fall le och heja tillbaka. Då har man uppnått syftet och gjort världen lite varmare.

 

Hur kan man förresten känna våren i luften? Är det en ny lukt eller något med jordens lutning som påverkar oss? Fantastiskt är det i alla fall, att vi som flockdjur inte förträngt våra instinkter helt och hållet. Vi påverkas vare sig vi vill eller inte av naturens kretslopp. Om vi istället bejakar det nedärvda så kanske vi kan börja förändra vår syn på både folk och fä.

 

På lördag ska min egen krattinstinkt släppas lös i torpet. Att räfsa ihop löv i en liten hög är en uråldrig rit som sträcker sig tillbaka till Hedenhös. Varför är det ingen som vet, då det bästa för gräsmattan är om löven får ligga kvar. Efter fullbordat krattande ska man tala om det för grannarna genom att högljutt utbrista i guttural sång. Det borde kunna ha samma effekt som när traktens pensionärer släpar fram gräsklipparen för första gången på året. Inom 20 minuter kan man då höra svarsrop från minst 10 andra gräsklippare inom några kilometer. Det vore trevligare om klipparna själva stod för lockropen.

 

En annan årstidsförändring som det vore trevligt om den fick genomslag är byte av dräkt. Från vinter till vårdräkt. Av med den trista svarta jackan och på med en häftig i grälla färger. Gärna med en hatt i neonbrunt eller så till. Det vore ju väldigt trevligt om folk på sta´n kunde blomma ut i kreationer som kan få påskrisen att se lite menlösa ut. 

 

”Jag tror, jag tror på sommaren, jag tror, jag tror på sol igen. Jag pyntar mig i blå kravatt, och hälsar dig med blommig hatt”. 

 

En alldeles ypperlig liten låttext att göra något verkligt av.

 

/Erik


Råttan på repet...

2015-02-27 @ 06:44:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

En av de första visdomar man får med ett gammalt hus, är att börjar man med något så leder det raskt till andra saker som måste göras. Om det är för att tingens ordning jävlas med en, eller är en helt naturligt process har jag inte fått klart för mig än. Där står man i alla fall och vet inte i vilken ände man ska fortsätta.

 

Köket i torpet ska renoveras. Något de som följer bloggen inte kan ha undgått att notera. Renoveras är förresten kanske fel ord. Tillbakaskapas är nog mer korrekt. Vi vill att det ska se ut som vi tror att det gjorde, någon gång vid förra seklets början.

 

Projektet inleddes med att jag tog bort golvsocklarna. En av dem fortsatte rakt in i ett väggfast skåp, varvid jag förstod att skåpet var byggt efter sockelns tillkomst. Här kom första dilemmat. Kanske man skulle ta och riva bort skåpet nu när man ändå höll på?  Det är inte särskilt snyggt och är tillkommet på 40-talet i masonit. 

 

Rådslag inleddes med Inger och bonden Fredrik, som gärna vill vara delaktig i större ingrepp på torpet. Efter idogt pekande och tumstockande kom vi fram till att ta bort skåpet och ställa en liten kyl där istället. Sedan en bänkskiva ovanpå där man kan ställa kokplattan. Tjusfullt! Jag kunde redan se det framför mig. Kofot framforslades och Sockerconny i mig kom fram. Att demolera något innebär konstigt nog en viss tillfredsställelse. Förstörelseivern varade i max fem minuter då jag upptäckte att elen var dragen genom skåp o och virke i efterhand. Ännu ett nytt projekt som måste kluras ut och åtgärdas. Det tog sin tid och nu har jag sladdar över hela golvet.

 

Därefter gav jag mig på att demontera foder till dörr och fönster. Enligt mitt tycke fula raka bräder som inte har med ett torp att göra. Det ska vara breda profilhyvlade foder (helst gamla) som ger ett genuint intryck. Bygghandeln har något patetiskt mischmasch som de kallar allmogelist. Möjligtvis kan man ha dylika foder i en70-tals fjällstuga. Foderletning inleds alltså både via nätet samt i eventuella övergivna ruckel där de kan stulas. Att stula är absolut inte samma sak som att stjäla. Det är mer att ta hand om något som är totalt bortglömt av alla och envar. Bara för att klargöra min heder och moral.  Fodren blev ännu ett ingrepp som ledde till något annat.

 

Så här går det på. Råttan på repet och i slutänden ser jag mig sitta uppgiven på en brädhög, medan arga snickaren står och skäller ut mig efter noter.

 

Det är nu som min egenskap att stanna upp och fundera en stund firar triumfer. Här ska inte röras något förrän jag vet var, när och hur det ska slutföras. Virke ska införskaffas, spik rätas i mängder och foder lokaliseras samt hemfraktas. El ska dras om och allting mätas om och om igen, för att det inte ska bli fel. Vilket det kommer att bli i alla fall.

 

Jag har lovat att bli klar under våren. När tar våren slut egentligen? Kan sträcka sig in i juni tro?

 

/Erik


Muren.

2015-02-18 @ 07:20:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Den rubriken har något starkt och ödesmättat över sig. Man tänker Berlin eller Kina. Något man har byggt för att hålla något ute eller inne. Grå gryning, dimma, långsam kameraåkning som höjer sig upp mot ett ouppnåeligt krön. Dov suggestiv musik i bakgrunden.

 

Fast man kan få andra associationer också. Svensk landsbygd, sommar, fågelsång, mossbetäckt slingrande vid grusvägskant, och som plötsligt slutar i en stenhög. Där står en blekfet fritidstorpare och svettas medan han försöker få de förbannade stenarna att ligga snyggt i linje. Nu börjar vi närma oss sanningen vad det gäller min mur. Den håller inte särskilt mycket vare sig ute eller inne. Möjligtvis kan vildgrisarna få bekymmer. De får gärna betrakta den som icke forcerbar.

 

Det är helt enkelt ett tredimensionellt och infernaliskt tungt Tetris. Arbetet får mig att koppla av och känna mig nyttig. Där kan man stå ett dagsverke med spett och korp, för att i skymningen inse att man endast åstadkommit en knapp halvmeter ny mur. Det är det som är meningen, att det inte ska bli klart alltså. Kontemplation, muskelträning och känslan av att göra något beständigt är drivkraften.

 

Förra året kom jag till ett hörn. Det innebar att en raksträcka på ungefär 30 meter var klar. Nu ska jag svänga av in mot skogen. Hörnet hade hägrat i fem, sex år och äntligen var jag där. Det gav mig samma euforiska känsla som när en idrottsman spräcker målsnöret. Fast i en sådan extrem slowmotion att till och med ekarna runtomkring förmodligen tycker, att nu får det väl ändå hända något. Jag ber då att få påminna om OS-devisen ”Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl”.

 

Nu visade det sig att väl framme i hörnet hade en bit av det första murbyggarförsöket rasat. Inte så roligt, men man lär sig med tiden. Efter hörnet kommer det bli mycket stadigare har jag intala mig. Lika mycket sten över som under mark ska det enligt kunnigt folk vara. Den informationen gör det hela lite mer problematiskt. För det första är det hart när omöjligt att komma ner i backen för all småsten, rötter och annat djävulstyg som är i vägen, och för det andra har jag inte sten i rätt storlek så det räcker.

 

Jag är väl den förste i världshistorien som känner mig lite avis på smålänningarna som tycktes ha storsten i överflöd. Får man stilla sig en stund, inser man att det inte finns särskilt mycket att vara avis på. De måste haft ett rent helvete med att bryta fram lite odlingsbar mark. Att de sedan gjorde sig omaket att bygga sådana fantastiska murar är närmast ofattbart. Det gjorde de med sådan stil, att resultatet inte ligger långt efter pyramiderna.

 

Nej, jag kämpar på och hänger lite snyggt på spaden när grannarna kommer förbi för en pratstund. Bondbrännan bättras på och ett par kilo bränns nog bort per meter mur. Faktum är att en granne som haft småbruk hela sitt liv, nickat erkännande åt resultatet

 

Närmare en OS-medalj än så kommer jag aldrig.

 

/Erik


Långbänks ände.

2015-02-11 @ 07:16:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Ni som av någon outgrundlig anledning lägger ned tid på att läsa mina funderingar och abrovinker i livet, bör väl vid det här laget inse att ord och handling inte nödvändigtvis måste följa varandra i rappet. I alla fall inte när det gäller mig. Nej, saker måste funderas igenom noga. Ibland så noga att de inte blir av. På så vis frigör man en massa tid till annat.  Vissa saker ska aldrig genomföras för det blir ändå inte som man tänkt sig. Det ger mig vatten på kvarn i min hypotes att långbänkar inte är så tokiga.

 

Nu finns det ju några saker som man inte blir av med så lätt, och som efter rejält med långbänkeri kommer till vägs ände och verkligen blir av. Exempelvis vårt lilla kök i torpet. Det ”fixades till” någon gång efter kriget med tretexskivor och plywood i mängder. Till det kom ett antal hyresgästers, (vilka vi är en i raden) egna lilla touch.

 

I ett euforiskt ögonblick efter att torpkontraktet var i hamn, gick jag lös med hammare och såg för att ”fixa till” köket så det skulle bli snyggt och praktiskt. Det blev inte bra. För det första så var mina bygg och snickerikunskaper i en sådan linda, att duktigt yrkesfolk skulle få hjärtsvikt vid åsynen av resultatet. För det andra var valet av material rent imbecillt. Hur kunde jag klämma in en katastrofful laminatskiva i ett torp från tidigt artonhundratal? Återigen stärks min livsfilosofi att saker och ting bör tänkas igenom ordentligt.

 

En sådan fundering är när i torpevolutionen ska man stanna upp och hämta inspiration och design? Före 1850 fanns inte vedspisar, så då ryker den och vi får laga mat i trefotsgrytor och värma oss vid öppen härd. Efter 1950 var det ingen som ville veta av vare sig pärlspont, trägolv eller vackra orginalfönster. Varje tid lämnar sina avtryck och tar man bort allt som tillkommit över tid, förstör man en historiekedja som är viktig för framtida torpare.

 

Vi bestämde oss till slut att ett kök a la år 1900 borde funka. Vedspis kvar med murad spiskåpa och annat från torpets barndom. Pärlspont på väggarna som blev var mans egendom efter att ångsågarna började spotta ut mängder med hyvlat virke i slutet av 1800-talet. Tretexskivorna får sitta kvar då de gör väggarna jämna och isolerar en del. De kan även vara dörrar till en tidskapsel. Vi vet inte vet vad som finns bakom i möjliga målningar och tapeter. Det lämnar vi till kommande torpfetischister att undersöka.

 

Så till vårstädningen bör köket vara klart att inviga. Till dess ska rätas mängder med gammal smidd spik till pärlsponten, och räknas ut hur ev. skåp och bänkskivor ska se ut. Färgkulörer (givetvis linoljefärg) och tapeter ska väljas. Sedan ska ny el dras fram på ett pietetsfullt och diskret sätt.

 

Det finns ju tack och lov en hel del att fundera på framöver.

 

/Erik


Klokskap.

2015-02-04 @ 07:19:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Nu är det dags att börja torpsäsongen säger mitt huvud, som likt grågäss och hasselbuskar reagerat på det återkommande ljuset. Sedan tittar man ut genom fönstret och inser att, nä börjas ska det inte utan vi får vänta ett en stund till. Det känns tämligen frustrerande, att efter en i stort sett snöfri vinter, se hur det vräker ned massor nu. Vad är det för djäkla planering Moder jord?

 

Efter att stillat mig en stund inser jag att hon gör helt rätt. Det ska var snö i januari. Hon är bara lite sen i planeringen. Det försvarar hon sig med genom att skylla på miljöförstöringen och SJ. Man kan ju undra om det är en kortversion hon kör med, eller om hon vill ta igen allt från november. I så fall får de nog valla för blötföre i första Majtågen. Förresten har jag i full snöstorm knallat före ett sådant tåg spelandes. Det var någon gång i slutet av 70-talet, så det är inget nytt i det.

 

Det är inte mycket som är nytt när man tänker efter. Det mesta går igen med vissa förändringar. Krig och elände tycks upprepas i all oändlighet och inget lär vi oss från tidigare generationer, trots att de högljutt försöker ge oss viktig information. Vi är helt enkelt extremt korkade. 

 

Nåja, inom vissa områden verkar det som om något gått in. Det har  aldrig sålts så mycket ekologisk mat i affärerna som nu, och det finns till och med de som äntligen inser att plast inte är något vidare byggnadsmaterial till hus. 

 

Nu visste ju Ryman det för länge sedan utan att behöva göra stor sak av det.  Han åt nog inte något oekologiskt i hela sitt liv, och hade helt klart för sig att ett hus måste kunna släppa ut fukt för att inte börja mögla.  

 

De gamla från vilken världsdel som helst och inte bara Grekland, hade mycket klokskap som idag glömts bort helt eller framställs som revolutionerande nyheter.  En sådan sak är att sova middag. Nu basuneras det ut som något enastående viktigt och nyforskat i alla hälsositer på nätet. 

 

Det fanns inte en torpare i landet som inte sov middag på Rymans tid. Enligt min åsikt borde det återinföras på alla jobb, särkilt mitt då jag blir extremt pömsig efter lunch. Det vore ju alldeles ypperligt att slumra till lite och drömma om pärlspont och förodling inför våren. Om nu i stort sett varenda människa får något glasartat i blicken efter lunch borde det väl säga oss något? 

 

Det här med snö i januari är ju förresten riktigt bra. Nu kan man ju stå i bon och räta gammal smidd spik eller såga ved. Det finns även annat att göra som man inte tycker sig hinna med längre fram. Ryman hade ordning på det. Var sak har sin tid i ett lugnt och sansat tempo. Hans liv var med all säkerhet rejält slitsamt, och förmodligen mycket oro om hur han skulle få ihop det.  Fast själen han nog med och stressad visste han inte vad det var.

 

Så snöa på du. Jag stannar inne och hittar på något annat så länge. Kanske sover middag.

 

/Erik


Natttankar.

2015-01-22 @ 06:45:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det är egentligen inte så stor skillnad mellan en gnu, siklöja eller närking. Denna och fler egendomliga slutledningar kan komma till mig om natten när jag har svårt att sova. I mitt huvud hoppar det för det mesta runt alla möjliga och omöjliga tankar. Normalt sett kan jag hålla dem på avstånd, men om natten när inget annat kräver min uppmärksamhet får de fritt spelrum. Det är sällan obehagliga tankar, utan mest funderingar på saker och ting.

 

Vad menar jag nu med gnun och närkingen?  Jo, så här tänker jag. Vi är alla beroende av fler av samma sort. Utan hjälp av varandra skulle vi blivit utrotade eller tynat bort för länge sedan. Gnun och siklöjan behöver sin flock eller sitt stim för att skydda varandra. Närkingen behöver sina närkingar och gemenskap för att överleva.

 

Vi måste helt enkelt hålla ihop. Utan att tillsammans skapa ett samhälle eller grupp finns ingen som tar hand om dig när du är sjuk, ser till att du får mat, håller hemskheter på avstånd och så vidare. Det är det vi kallar samhällsgemenskap och är grunden till att vi byggt byar och städer. Sedan finns det de av oss som bor i olika länder eller andra delar av Närke. Det är också bra, så vi kan dra nytta av varandra och utbyta erfarenheter när vi träffas.

 

Möts inte olika grupper av människor så stagnerar vi och försvinner så småningom. Det är även av naturen nödvändigt att träffa lite andra då och då, inte minst för genernas skull. Det blir lite knepigt i längden annars och krångligt att rulla tummarna om man har fler än två att välja på.

 

Nu finns det ju tyvärr människor som inte gillar andra än sina egna, hur korkat det nu än är. De förstår inte att det är bra med lite olika folk för deras egen fortlevnad. Det finns även de som drar det hela ett steg längre. 

 

De är inte nöjda med att man tillsammans kommer fram till hur gruppen/folket ska handla för att må bra. Nej, de vill att alla ska göra som just de säger.  Det kan ta sig utryck på många sätt. Vissa har ett par kompisar som är stora, starka och inte så smarta. I utbyte mot till exempel kalops (vem gör inte nästan vad som helst för lite kalops), kommer de och bankar dig gul och blå om man inte gör som man blir tillsagd. 

 

Andra skriver en bok med lite allmänna visdomsord, bra storys och annat hittepå. Gör du inte som det står i boken kommer Heffaklumpen och tar dig, och det kan ju kännas oroväckande. Nu finns det ju inga direkta bevis för att Heffaklumpen finns, men man kan ju inte vara säker.  Den värsta sorten kombinerar sina stora starka inte så smarta kompisar med boken och då kan det bli riktigt otrevligt.

 

Vi som förstår att man ska hålla ihop och säga -hej, hej, hur är läget? till andra, borde gå ihop och skicka iväg de där otrevliga människorna till skogen. Där kan de få sitta på en stubbe några år eller så och fundera lite över livet. Då inser de nog att det är rätt trevligt att ha lite olika folk omkring sig som man kan ta en öl och diskutera natttankar med.

 

/Erik


Tjusfullt!

2015-01-13 @ 07:25:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag är väldigt förtjust i ord. Alla typer av ord, både talade och skrivna. Att läsa något som verkligen tar tag i en, får en att skratta eller höra någon berätta inlevelsefullt ger mig en kick. Det finns så många häftiga ord som sällan används. Ta till exempel ”ohemult”. Ett alldeles utmärkt litet ord som jag titt som oftast använder. Vad det betyder får du Googla själv, men så mycket kan jag säga att mumindalen inte är inkopplat. 

 

Man kan även hitta på egna ord. De flesta har egna familjeord som bara de närmaste förstår innebörden av. Själv har jag två egna ord som jag är mäkta stolt över. Det första är ”tjusfullt” vilket kan användas om något man tycker om, är snyggt eller en bra prestation. Det täcker liksom in allt. Det andra är ”Tamaja” som är motsatsen. Har ingen aning om hur det stavas, men ska låta ”tammaja” fast det ser väldigt konstigt ut. När något är tamaja är det dålig kvalitet eller rangligt.  Sedan finns det ord som knappt används längre. Många är torpord som rubank, skräda eller rörspis. För att inte tala om orv, rote, hamla och sidvallsäng. Ord som är kraftiga, kärva och precis beskriver vad de handlar om för den som vet. Nödvändiga för att torparen skulle göra sig förstådd.

 

Sedan kan man reta gallfeber på folk med ord. Kung Johan den III skrev ett skällebrev till Ivan den förskräcklige efter att denne snackat skit om hans farsa, Gustav Vasa. Det var en rejäl utskällning. Ivan blev så förbannad så han höll på att få blodstörtning och förklarade krig. 

 

Själv rinner ord ur mig i en aldrig sinande ström både genom fingrar och mun. Denna strida ström är det nog många som vill stänga av med en kraftig dammlucka och ett rejält hänglås. Jag kan faktiskt förstå dem. Ibland blir jag själv förvånad över vad jag lyckas haspla ur mig och undra var det kom ifrån. Nya kollegor på jobbet brukar efter en stund få lite glasartad blick och undra över vilken bokstavskombination jag kan tänkas ha. Det har jag undrat över själv. Kanske är det HSB, PTV eller möjligtvis SKTF, men jag är inte riktigt säker.

 

Till detta kan man tillägga att jag är verbal estradör och en stolt besserwisser. Inte för att jag vill framhäva mig själv, vilket är sant, utan jag tycker bara det är roligt att berätta om saker och ting. Det har jag från far min som är folkskollärare av den gamla stammen. Att få orera inför en publik är bland det roligaste som finns. 

 

Nu undras det väl hur Inger står ut med mig. Även den frågan är berättigad och hänvisas till tidigare nämnda sambo. Till mitt försvar vill jag säga att i vår tvåsamhet kan jag vara tyst i timmar i sträck, sysselsatt med någon bok. tomglo eller torppyssel. Vi förstår varandra ändå för det mesta, och jag behöver inte babbla på som vanligt.

 

Och förresten är du ju lika intresserad av ord som jag. Annars hade du inte orkat hela vägen till den här meningen, eller hur?

 

//Erik


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0