Vad är du för människa egentligen?

2016-08-23 @ 06:29:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Varje morgon vaknar fritidstorpar’n tidigt med ett leende på läpparna. Raskt hoppar han ur sängen och gör ett yogapass för öppet fönster samtidigt som han lyssnar på en språkkurs i Swahili. Vederkvickt av detta läggs all uppmärksamhet på det över natten kalljästa surdegsbrödet som ska bakas för frukosten. Medan brödet gräddas dukas fram marmelad, färskost, korv och filbunke. Allt hemgjort och ekologiskt. Nu kommer Inger hem efter en joggingtur på en mil och efter en lång skön dusch äts allt detta nyttiga medan Norah Jones sjunger i bakgrunden. Vi passar även på att planera de kommande två veckornas innehåll gällande både fritid och arbete.

 

Efter detta finns det ju alltid en stund över innan man miljövänligt tar sig till det inspirerande och mycket välbetalda arbete man verkligen älskar alla dagar. Den stunden brukar jag lägga på att skriva ett kapitel i min kommande roman eller snickra lite på ett intarsiabord jag bygger i rokokostil. Vi såg originalet på en av våra ofta förekommande kulturresor till Frankrike. Där besökte vi även några lokala hantverkare som lejts till nästa sommarprojekt då kakelugnen och parkettgolvet ska muras respektive läggas om. 

 

Det finns ju så extremt mycket tid över nu när barnen flyttat hemifrån och inte behöver all vår odelade uppmärksamhet i allt det gör eller vill företa sig. Inte heller behöver man strykas deras hemsydda Madickenklänningar av yppersta kvalitet varje morgon. Det måste sägas att någon gång ibland var det lite svårt att hinna med allt ovanstående. Givetvis har vi även ett fullt harmoniskt och exceptionellt givande förhållande där vi alltid är förstående och har långa utvecklande emotionella samtal Inger och jag.

 

Läser man bloggar, Facebook och andra sidor är det ju precis så som livet ser ut för alla eller hur? Inte undra på att folk ger upp eller knallar rakt in i den berömda väggen. Vad är det för människor som vill inbilla oss eller verkligen försöker nå upp till detta? Det är ännu värre att vissa går på det och gör allvarliga försök att uppnå denna fasansfulla pastisch. 

 

Vad är det man försöker bevisa egentligen och för vem? Kan det inte räcka med att man har någonstans att bo, ett helt ok jobb och eventuellt en fritidssysselsättning. Ungar behöver inte curlas med i allt de företar sig. De kan faktiskt hjälpa till hemma och ha tråkigt emellanåt. Vem tackar dig när du gråtande och håglös ställer dig vid sidan av livet för att du inte orkar längre.

 

Så lägg ner och koppla av. Gör det du anser dig hinna med och låt resten vara. Skit i dammsugningen och det jävla surdegsbrödet. Säg -nej inte idag, jag har ingen lust. Det funkar tro mig och världen rasar faktiskt inte ihop.

 

Så idag skiter jag i torpet. Ska spela lite tuba och ta ett glas vin. Hepp!

 

//Erik


Ett inlägg i bostadsdebatten.

2016-03-17 @ 07:11:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag har dragit mitt strå till stacken. Förutsättningarna på hyresmarknaden har förbättrats i bostadsbristens Sverige. Det finns nu vid torpet ett 30-tal renoverade samt även nybyggda bostäder för alla som är intresserade, oavsett var de kommer ifrån eller vilken grupp de tillhör.

 

Det började med en tillrättaviselse av markägaren och tillika hyresvärden för torpet, Fredrik. Jag hade uppfört några mindre bostäder utan markägares tillåtelse. Egentligen bryr han sig inte om själva uppförandet utan hur de kan komma att påverka hans framtida inkomster. Jag hade nämligen spikat delar av fastigheterna i vid torpet närliggande träd. Inte tänkte jag på att vid eventuell avverkning skulle spikarna utgöra en fara för den som sågar och förstöra kedjan på sågen. Dessutom går det inte att sälja dessa träd som virke utan de får flisas upp, vilket innebär sämre avkastning. 

 

Så nu har de plockats ner allihop för att lyxsaneras inför kommande säsong. Eventuellt kvarglömt bohag rivs ur och slängs. Taket läggs om och tätas. Entrén snyggas till och uppgraderas i säkerhet genom att sätta plåt runt ingången. Detta för att försvåra inbrott och åverkan av eventuella inkräktare. Åtgärder har även genomförts för att minska fuktskador och drag. De kommer att återplaceras med metoder som är skonsamma och inte utgöra fara för vare sig hyresgäster, träd eller arborister.

 

Nu har jag inte som många fastighetsägare vräkt hyresgästerna för ren skär girighet och vinnings skull. Nej, de lämnade rivningskontraktet redan i höstas för en lång och välbehövlig semester i varmare länder. När de kommer tillbaka får de själva göra sin besiktning och faktiskt ta bostaden i anspråk utan att hyresvärden lägger sig i. Ett fördelaktigt kontrakt upprättas som innebär att besittningsrätt återgäldas med lite sång samt att ett eller annat flygfä äts upp till fritidstorparn’s förnöjelse. 

 

Vid saneringen upptäcktes hur omfattande fuskbygget var när bostäderna producerades. Snabbt och dyrt med undermåligt material och ringa byggkunskap. Vid renoveringen togs därför extra hänsyn till material, boendemiljö samt att charmiga detaljer sparades. Hyresgästerna vill gärna ha bostäder som varit med ett tag då det borgar för kvalitet. De tycker inte heller om att det luktar nybyggt. Därför har nyproduktionen uppförts med återvunnet material och ett långsiktigt förhållningssätt gällande miljöpåverkan.

 

Tänk att en flugsnappare har större insikt om vad som är viktigt för att må bra i sitt boende än de flesta byggherrar av arten homo sapiens. 

 

//Erik.


Surgubbe de lux.

2016-03-08 @ 07:12:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag är en surgubbe och gnäller emellanåt mer än nödvändigt. Främst av allt irriterar jag mig på småsaker som jag anser ingå i grundläggande uppfostran och sunt förnuft. Det bor alltså en Ove i mig som jag plockar fram och när i olika situationer. Dock är jag som en äkta gringubbe för feg för att ta upp dem direkt vid situationen.  Jag knyter istället näven i fickan och muttrar litanior mot alla dessa korkbollar. Allmän rösträtt för dessa samhällsmarodörer bör ifrågasättas och dras in. Tyvärr skulle det resultera i ett för lågt valdeltagande och underlag till regeringsbildning. Det finns några särskilda käpphästar som jag tandagnisslande förundrar mig över.

 

Cykelställ är en av dem. Inte själva cykelställen utan hur de används. De flesta kör fram cykeln och ställer den på stödet en meter från stället vilket innebär att där det skulle få plats tio cyklar står det två och trängs. Resultatet blir ett myller av cyklar som gör det svårt att passera och framförallt parkera eller hämta sin velociped. I min värld bör det inte krävas en professur i teknisk fysik för att förstå hur ett cykelställ ska användas. Det kan inte heller behövas någon inlärningsperiod om man är över fem år.

 

Ett annat område är att skjuta in stolen och plocka ordnig efter sig på arbetsplatsen eller i offentliga miljöer.  Om man har ett skräp kan man ju lägga det i skräpkorg eller ta med att avyttra vid senare tillfälle för allas trevnad. Att många helt saknar denna förmåga är märkligt. Man skulle vilja göra en datortomografi för att se hur stor del av deras hjärnor som är nedsläckta. Förmodligen alla områden som inte hör till det autonoma systemet.

 

När man nu kommit igång finns det oändligt att gnälla på. Spottning överallt verkar vara en folksport. Köpa dyra bilar och inte göra tillvalet så man får med blinkers känns ju som en tveksam besparing. Att tycka det kommer för många nya till landet och är för dyrt när vi är ett av de mest glesbefolkade länderna i världen, och samtidigt lägger tiotals miljarder på julklappar är ett intressant ställningstagande som tyder på att man behöver slipa knivarna i lådan och installera en knapp så hissen når till den högsta våningen.

 

Sluta gnäll och gör något åt det i stället säger Inger snusförnuftigt. Hon har helt rätt. Man borde engagera sig politiskt eller verkligen ta tag i de problem som man retar sig på. Mitt enda försvar är att om hen bara lyfte blicken lite från sig själv och sitt, borde det genetiska och evolutionära bondförnuftet ticka igång. För ett sådant har vi väl alla?

 

//Erik


Inte direkt Haupt eller Malmsten.

2016-03-03 @ 07:30:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

I och med ljusets återvändande ökar torptankarna till att omfatta en stor del av de vakna timmarna.  Det är väl som med talgoxarna. De försöker hålla sig vid liv över vintern för att i mars kvickna till ordentligt och börjar vårlåta och ha sig. Det har en annan effekt på mig. Jag vill vara i torpet och greja mest hela tiden. Listan på årets projekt börjar långsamt växa till sig och fler av dem har funnit sin början i snickarboden. 

 

Det har faktiskt blivit en snickarbod där inredningen mer och mer anpassas till träarbeten. Från att bara varit en allmän bod för allt möjligt har den nu en klar inriktning. Nu finns det en uppsjö av verktyg med eller utan sladd, snickarbänk, bra belysning och ett växande virkesupplag i vedboden. Handlaget med hyvlar och andra attiraljer börjar också vara i progress. Inte för att man blivit någon Haupt eller Malmsten, men det som framsnickras kan faktiskt användas utan att skammens rodnad sprider sig över fritidstorparn’s anlete.

 

Återigen förundras man över hur vi gladeligen nöjde oss med lösningar av undermålig teknisk och estetisk kvalitet de första åren i torpet. Ett av dessa sorgebarn är diskbänkens underrede vilket tacknämligt dolts av ett vackert draperat linnetyg. Skivan är av vit marmor och stulades vid ett ödetorp där den stod lutad mot en björk och kände sig övergiven. Genast skred den då ytters omogne fritidstorpar’n till handling, och kapade till en gammal lagerhylla för den vackra skivan att vila på. Genom att det diskas utomhus så har tidens tand inte förhöjt utseendet på anskrämligheten.

 

Alltså står en ny och mer tilltalande diskbänk på snickarlistan. Jag har även bestämt mig att förfärdiga den utan spik och skruv. Så det sågas nu tappar och borras för plugg i en mängd träbitar vilka sedan ska sammanfogas till ovan nämnda möbel. Nu vill jag verkligen poängtera ordvalet ”ska” då jag inte är mer än halvvägs i möbelsnickeriet. Hur detta slutar ber jag att få återkomma till i framtida kåserier. 

 

Spik och skruv var förr dyrbarheter som användes sparsamt. Det var även svårt att byta ut och laga sådant som spikats eller skruvats. Alltså fick man hitta andra billiga och hållbara lösningar. Återvinnig och miljötänk långt innan orden var uppfunna. Dessutom var det finurliga och vackra lösningar på de enklaste av föremål.  Då var vi där igen, Ryman och torpfolket vinner som vanligt i längden.

 

 Man slutar aldrig att förundras.

 

//Erik.


Udda eller bara allmänt knäpp?

2016-02-23 @ 07:04:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Ja, det kan man fråga sig, förmodligen är jag båda på gott och ont. Oavsett vilket berikar det mitt liv och gör mig förvånad över vilka krumsprång min hjärna kan hitta på.

 

– Jag skulle vilja veta vad som snurrar där inne brukar Inger säga. Om hon är reellt intresserad eller bara vill hitta verktyg för att styra undan en del av mina infall är svårt att säga, men jag tror att hon skulle bli överraskad om hon klev in i huvudet på fritidstorpar’n för en dag. 

 

För nog snurrar de mest egendomliga tankar och idéer mest hela tiden. Många har jag haft nytta av andra är enligt omgivningen rent nyskapande, men de flesta är bara rent prilliga.  Emellanåt kastar jag fram något bara för att se hur omgivningen reagerar.  Det kan vara för att jag verkligen tycker så, men lika gärna för att provocera eller skaka om lite. Mina arbetskamrater hålls fortfarande på sträckbänken efter tolv år och ges inte möjlighet att få riktigt grepp om mig vilket är trevligt. Jag skulle vid tillfälle vilja vara flugan i hörnet och höra vad de säger om mig, om det nu säger något alls. 

 

Mycket kan nog skyllas på gener från farsgubben. Inte nog med att vi har en livlig fantasi gemensamt, även hans röst, rörelseschema och manér repriseras. Det känns egendomligt då jag ibland skämdes för honom i unga år. Numer ser jag det som en tillgång och för gärna vidare väl valda delar till nästa generation. Det finns en hel del pappasaker jag tyckte var ytterst pinsamma som jag senare med glädje utsatt barna för. 

 

Att skämma ut ungarna inför deras kompisar ingår i god uppfostran. Ett av de trevliga spektakel föräldrakooperativet Inger & Erik roade sig med var att veva ner rutan, dunka näven taktfast i taket och spela högt när ätteläggens vänner via bil passerades. De vred sig som maskar i baksätet till kooperativets förnöjelse. Tråkigt nog bryr de sig inte längre utan till och med bejakar en del av dessa egendomligheter.

 

Så udda är jag definitivt. Hoppas bara man uppfattas som snäll, men tidvis enerverande. ”Ful får man vara men inte dum” (dum i betydelsen elak och korkad) är ett utmärkt uttryck jag anammat och implementerat i min livsfilosofi.

 

Så jag kör på i bomull/polyesterstrumporna (då ull blir så varmt om fötterna) ett tag till. Skulle jag mot förmodan bli alldaglig och mainstream så berätta det för mig. Då ska jag genast byta bana och fortsätta åt något annat absurt och intressant håll.

 

//Erik.


Min vänliga uppsyn.

2016-02-17 @ 06:23:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

– Vad du ser bister ut, kommenterade Inger häromdagen. Vad hon menade med det kan man undra, då jag enligt egen utsago har en inbjudande och vänlig uppsyn. Följande meningsutbyte tog en vändning som inte riktigt ledde dit jag ville. Kan hon ha rätt i att jag ser sur och avvisande ut när man liksom bara går och är sig själv?

 

Sådana viktiga frågor får inte lämnas åt slumpen och ignoreras. En empirisk studie av de egna ansiktsuttrycken inleddes. Så fort tillfälle gavs sneglade jag på mig själv i vardagliga situationer. Det kunde vara ett skyltfönster eller praktiskt placerad spegel som fick agera instrument för experimentet. Att folk tog mig för en person med gravt utvecklad narcissism kunde inte hjälpas, vetenskapen framför allt.

 

Efter avslutad forskning kan jag konstatera att hon faktiskt har rätt. Jag ser barsk ut med neutralansiktet påkopplat. En kollega gav mig för många år sedan epitetet ”obstinat stofil” vilket jag tycker passar bra och till och med är lite stolt över, men bister och sur framtoning kan man ju inte gå omkring och förmedla omgivningen. 

 

Det ledde till att jag under en längre tid försökte ändra grundinställning på fejset. Något åt det pigga och småleende hållet ville jag åstadkomma. Så när jag befann mig bland folk försökte jag skapa ett sådant grunduttryck.

 

Jag tror inte det gick något vidare då de jag passerade undvek mig med blicken samt skyndsamt skapade ett säkerhetsavstånd i fall jag skulle få för mig något. Så för tillfället har jag återgått till den gamla vanliga looken på huvudframsidan.  Nu har man ju själv gått och funderat över varför så många ser så sura ut och undrat vilket tragiskt ointressant liv de har som mejslat fram ett sådant citronansikte. Med min nya insikt får man kanske inse att så ser folk ut mest, och att de egentligen är riktigt trevliga prickar.  Fast vissa ser glada och hurtiga ut oavsett vad de gör. Är det intränat eller en lyckosam genetisk blandning? Har det ett roligare liv än jag som faktiskt är riktigt nöjd med livet? Har jag missat något?  Kan man gå någon kurs för att ordna till småmusklerna i ansiktet?  

 

Tänk så mycket det finns att fundera på när man inte har något särskilt för sig. Jag tror jag får göra ett nytt försök med ett mer uttänkt anletsbudskap. Trivsamt intelligent med en eftertänksam touch av förnöjsamhet ska jag pröva. Hur sjutton nu det ska gå till.

 

//Erik.


Att åldras med stil.

2015-12-19 @ 08:32:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Jag har nu vuxit till mig och anskaffat skägg. Nu är det inget stort och yvigt som man kan värma en hel skolklass i, utan ett litet glest på haktippen samt där tillhörande mustasch. Det är första gången jag låtit det växa förbi det som kan kallas pubertetsmossa och verkligen se om det kan bli något.

 

Själv är jag rätt nöjd med det lilla som blev och känner mig lite chic och så. Inger har nickat i bifall så det får hänga i över jul. Jag har även införskaffat en snygg rock och börjat bära kavaj dagligdags. På prat om rocken så är den tidernas kap. Då fritidstorpar’n understundom bär frack, vill man ju dölja pingvinstjärten när man transporterar sig. Hittills har jag haft min gamla rock med skinnkrage från 80-talet när så behövts.  Den har klätt och värmt mig vid otal till fällen och skulle kunna berätta en hel del skabrösa episoder från fritidstorpar’ns ungdom. Dock bör dessa historier få träda in i glömskans hall och en barmhärtighetens slöja skyla ingången. 

 

Varje gång den fina gamla trotjänaren plockats fram att skyla fracken, har Inger protesterat högljutt över hur ful och urmodig den ser ut. Hon har till och med hotat att slänga den vid lämpligt tillfälle. För att rädda detta minne från förr har jag alltså varit tvungen att se mig om efter någon ny rock. 

 

Uppdraget var inte lätt då de flesta jag hittat varit antingen för korta har fel färg eller är av sådant snitt att de enda som kan tänka sig köpa dem är sångare i en manskör med medelålder på 93 år.

 

De exemplar som fallit mig i smaken har visat sig så hutlöst dyra att det över huvud taget inte kommit på fråga oavsett hur snygga de är. Nu visade det sig att undrens tid inte är förbi. Som trogna bloggläsare noterat har Inger och jag en fäbless gällande andra hand och begagnat. Så vid ett besök i huvudstaden här om sistens slank vi av en händelse in på Röda korsets utförsäljningsställe för saker med ”patina” och ”karaktär”. 

 

Efter en stunds strosande hamnade jag vid rockavdelningen och sög tag i ett exemplar som i alla fal på håll sett intressant ut. Vid närmare betraktelse insåg jag att den var av god kvalitet då märket i den har namn av ett stort randigt kattdjur. Den åkte således på för provning och kan ni tänka er, den satt som skräddarsydd! En för mig okänd dam utbrast i superlativ om färg och form samt att kombinationen med mig i var oslagbar. Här dök Inger upp och anslöt sig i lovsången.  Jag bröstade upp mig och stegade fram och tillbaka framför spegeln som en påfågel.

 

Nu inspekterades prislappen och för den hissnande summan av 149 kronor blev rocken min.

 

Så numer spatserar jag till jobbet i skägg och rock och känner mig inne. Har till och med skaffat en färgglatt matchande halsduk som pricken över i. Passeras ett speglande skyltfönster slängs ett getöga däri och gubben inser att några år till har han i manegen.

 

//Erik.


Förrådsfunderingar.

2015-12-09 @ 06:29:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Förra veckan gjordes en heroisk insats som kommer att samla pluspoäng hos Inger under lång tid framöver. Yngsta dottern som studerar på annan ort, har skaffat sig pojkvän. Efter att han passerat genom föräldrakooperativets nålsöga och godkänts, ska de nu flytta ihop. Det innebär att det blir en hel del möbler över som givetvis ska härbärgeras av föräldrarna. Som tur är hyr vi sedan många år ett förråd på drygt tjugo kvadratmeter för överblivet bohag. 

 

Nu har hela släkten insett att ett förråd för ditt och datt i, inte är så dumt. Till det kommer att varenda gång man ska ner med egna och andras saker, har det i de flesta fall föregåtts av en hel dags släpande och körande. Det resulterar i att orken tryter när något ska ställas av för slutförvaring. Alltså har man bara slängt in det, släckt lyset och resonerat att det tar vi en annan dag.

 

Jag insåg att här krävs åtgärder om något större än en av dottern soffkuddar ska kunna härbärgeras. Det var med bävan jag stack nyckeln i låset och slog upp dörren för att titta in. Förresten titta in är för mycket sagt då jag stirrade rakt in i en vägg av bråte på en armslängds avstånd. Jag var väl förberedd och hade lämnat mitt nummer till Missing People ifall jag skulle försvinna i ett ras eller så. Alltså skred jag glatt till verket. 

 

När jag var liten och man följde med till banken, kunde man ibland få någon liten grej att sysselsätta sig med. Ofta var det små plattor med brickor i, vilka kunde skjutas åt olika håll. Brickorna hade nummer och de skulle placeras i ordning. Nu fick man skjuta runt dessa nummer fram och tillbaka en stund för att få rätt siffror bredvid varandra. Fullständigt meningslöst, men gav förströelse en stund.

 

Jag var tvungen att använda samma taktik i förrådet för att långsamt arbeta mig inåt. Flytta fram, ställa åt sidan, plocka om och skjuta tillbaka. Efter en timme hade en kvadratmeter fri yta på golvet uppstått och fritidstorpar’n var tvungen att pusta en stund.

 

Han skänkte som ofta en tanke till Ryman. I en stuga inte större än förrådet skulle fru, Ryman och säkert en hel hög med ungar leva. De fick göra liknande konststycke varje kväll då de skulle gå och lägga sig. Plocka fram madrasser skjuta ut liggsoffor och annat för att få plats för att på morgonen plocka tillbaka allt. Om de haft lika mycket bröt i sitt lilla torp, som vi har i hemmen idag, hade det aldrig gått. Det mesta vi belamrar våra pörten med, är bara där för sin egen skull och fyller ingen som helst nytta. 

 

Förrådet har nu ordningsklass ett, och kan svälja ett par kubik till av allsköns attiraljer. Det mesta stannar där tills det blir arvskifte, och mycket lite utplockas för att skänkas eller säljas till någon annans nytta. Förmodligen kommer mycket att slängas. 

 

Vilken märklig tid vi lever i.

 

//Erik


Den sista bastionen.

2015-12-02 @ 06:59:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag har nu inmutat ett område och kommer att försvara det till sista blodsdroppen. Våra kökslådor har varit ett sorgebarn för mig. Man har öppnat dem för att finna allt huller om buller. Stora och små skedar, olika typer av gafflar, konservöppnare och andra attiraljer i en salig röra. Tafatta försök att organisera eländet har gjorts, men dessa små ljus av civilisation i kaosets stora mörker, fann inget gehör hos Inger som gladeligen släpper ner saker var som helst, bara de inte syns.

 

Vi är ense om det mesta och diskuterar igenom sådant där vi har olika åsikter. Det fungerar mycket bra i de allra flesta fall och vi kommer ofta fram till gemensamma och acceptabla lösningar. Utom när det gäller inre och yttre ordning. För mig gör det inget om det ligger framme lite kläder eller om en eller annan dammråtta försiktigt kikar fram. Däremot vill jag ha ordning i skåp och lådor. Där ligger kläder vikta i färg och skruvar hamnar på rätt plats. Inger å sin sida klarar inte av om det ser det minsta stökigt ut och dammråttorna har sökt om hjälp hos Naturskyddsföreningen då de är på utrotningens rand. Inne i skåp och lådor där saker inte syns är det en annan ordning, eller rättare sagt, absolut ingen ordning alls.

 

Jag dristade mig till och med att städa Ingers garderob då jag tyckte det gått för långt. Jag vet inte om hon blev glad eller tacksam, för reaktionen på kläder upphängda på galgar och alla andra plagg prydligt samlade med sina gelikar blev, -Vad har du gjort!?

 

Åter till kökslådorna. Ett större varuhus i inredningsbranschen besöktes och där låg de, kökslådeinsatserna i trä. Fritidstorpar’n högg ett antal i ren fröjd och höll dem mot kroppen i ett stadigt prematurgrepp. Inger nickade glatt i bifall då hon inte förstod vad som var på väg att hända. Väl hemkomna sattes lådstädning och sortering igång och efter en stund var fritidstorpar’n extremt nöjd med resultatet. Saker låg på sin plats i ändamålssyfte, storlek och form. Med en rysning över ryggen i ren njutning öppnar jag nu lådorna och tar upp eller lägger i köksverktyg. 

 

Nu gäller det bara att bevaka denna sista bastion av intern ordning med en höks uppmärksamhet. Då Inger ska lägga något i lådorna hänger jag över ryggen på henne så hon blir smått nervös. Med en matlagningsgaffel i handen tittar hon osäkert på mig och måttar försiktigt mot något av facken för att se om hon är på rätt väg. Antingen nickar jag nådigt eller spänner ögonen i henne och pekar mot rätt förvaringsplats.

 

Jag kommer att få betala för detta då hon kommer att hämnas på mig i sin domän, den yttre ordningen. Det är väl inte mer än rätt att jag får skåplägga egna pinaler samt puffa kuddar enligt Ingers regler. På så vis förbättras ju totalstandarden på ordning i lägenheten. 

 

Det finns planer på att rycka fram och tillskansa mig ytterligare områden. Närmast ligger vant- och mösslådorna i hallen för att så småningom erövra städskåpet. Jag och en av de sista dammråttorna lägger konspiratoriskt viskande upp taktik om det ska ske nu eller efter jul. 

 

//Erik.


Sublimering.

2015-11-25 @ 06:58:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det betyder att undermedvetet påverka (ja, jag är en besserwisser, jag vet). Det har jag under flera år utsatt stackars Fredrik för gällande möjligheterna att köpa torpet. I alla situationer där vi träffats har jag mitt i ett samtal om vad som helst, hittat vinklingar om hur bra det vore att ha oss som stadigvarande grannar. Jag är inte säker på om det fungerar, men emellanåt känns det som jag krafsat lite på ytan av hans envisa motstånd.

 

Nu ska det sägas att vi tycker mycket bra om Fredrik och är egentligen nöjda med hur läget är för tillfället, men visst skulle vi vilja förverkliga drömmen att bli torpare på riktigt. Det är lite skrämmande också. Tänk om han säger ja, då måste ju projektet genomföras. Dels för vår egen skull så vi slipper ångra att vi inte kom till skott, och dels för alla som vi tjatat hål i huvudet på om detta.

 

Under några dagar i november fick jag mycket tid att utöva sublimering på Fredrik. Vårt granntorp ska jämnas med marken för att lämna plats åt ett nytt hus med familj i. Det kan tyckas synd, men efter att ha varit delaktig i själva nerplockandet av torpet har mitt byggnadsvårdsinne lugnat sig. Det hade inte varit möjligt att göra detta torp beboligt för en familj, utan att i stort sett bygga om det till oigenkännlighet. Mycket var även dåligt på grund av vattenskador långt tillbaka i tiden. Det som gick att rädda av timmer, bjälklag, fönster, dörrar, golv och tak plockades ned, märktes upp och lagras i en lada för en ny framtid någonstans. 

 

Nåväl, under dessa dagar har Fredrik och jag ägnat en hel del tid tillsammans Givetvis invävde fritidstorparn små ledande vinklingar i samtalen. Ihärdighet ger ibland lön för mödan och en liten, liten gläntning på Fredriks inställning i torpköparfrågan kunde skönjas. Var det landar och i vilken form får framtiden utvisa.

 

Nu har jag dessvärre upptäckt att jag faller på eget grepp. Inger har använt sublimering på mig i flera år. En lömsk och utstuderad form för att få som hon vill. Det gäller exempelvis antal kuddar i soffan. Nu är jag av den uppfattningen att en soffa ska man kunna sitta i utan att ägna en god stund åt att ösa bort ett myller av kuddar. Här delar sig våra ståndpunkter radikalt. Illistigt smyger hon dit en kudde då och då, för att vid upptäckt säga att hon har den hemma ”på prov”. När provperiodens längd påpekas är det ofta för sent att lämna tillbaka, och kudden har för evigt märkt revir i soffa eller säng. 

 

Det gäller även en hel del annat hemmavid. Det dyker plötsligt upp saker som inte varit där förut. Ha! Säger jag och ifrågasätter den nya tavelramen eller någon annan belamrande tingest. Jag får till svar att den hängt eller stått där i månader, och tydligen inte stört tidigare. Här blir man svarslös och kan bara grymta att du kunde väl fråga först, och får då tillbaka på volley att det har hon gjort, utan nekande respons från mig. Mitt minne är dåligt såväl som hörseln, vilket innebär att här står jag mig slätt om det verkligen inträffat eller om jag är utsatt för en kupp.

 

Nu förstår jag Fredriks djupa suckar bättre.

 

//Erik


Att kunna något.

2015-10-27 @ 06:10:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (2)

Det är rent av märkvärdigt vad folk kan saker och ting. De besitter kunskaper och handlag som får en att i första hand att bli imponerad och i andra bli lite avundsjuk. I vissa fall rör det sig om enbart lång erfarenhet och utbildning, men så finns det de som har det lilla extra.

 

Ta min bror till exempel.  Ge honom ett par plåtbitar och lite verktyg så kan han skapa precis vad som helst. Allt från användbara saker till rena konstföremål. Han är i stort sett autodidakt inom området med bara en svetskurs som bakgrund. Förutom rent inlärt handlag så har han öga och känsla för det han gör. Det är inte för inte han är Smidesmästare på operan i Stockholm. 

 

Dit kommer scenografer och regissörer med de mest egendomliga idéer hur de vill ha det. Genast så samlas han och de andra i smedjan och börjar fundera. Det hummas, pekas på ritningar och kluras en stund och sedan sätter de igång. Plötsligt står där en vansinnigt tjusig plåtPegasus med vingar som rör sig. Den ska någon sitta på och sjunga medan den flaxar över scenen. Hur de fick till det är obegripligt. Bara för att klargöra saker ur ett genusperspektiv så jobbar det även tjejer i smedjan.

 

Andra har enorm känsla för färg, göra diagram, laga människor, spela trummor eller beskära äppelträd. Jag blir lika hänförd varje gång man får ta del av människors förmåga att få till det.

 

Det är då man funderar lite extra på sådana som Ryman och andra på landsbygden förr i tiden. De fick för det mesta göra det de behövde själva. Bygga hus, laga det som var trasigt och fundera ut praktiska hållbara lösningar på det mesta. För att inte tala om deras fruar som sydde, vävde, ystade ost, målade och oräkneliga andra saker. Samtidigt som de skötte barn och tog hand om hemmet. När man idag ser på föremål, broderade lakan och annat, inser man att vid sidan om kvalitet och skicklighet så hade de öga att göra saker vackert. Man undrar hur de han lära sig allt de kunde? Tusenkonstnärer var de i ordets rätta bemärkelse. 

 

Själv är jag inte bra på något. Möjligtvis att ta folk, berätta saker och göra det begripligt. Det är också det jag försörjt mig på större delen av livet. Däremot fuskar jag på en massa och inser att jag förmodligen är en rätt medioker fritidstorpare. Nu passar det mig bra och man lär sig lite nytt varefter. Det finns hundratals saker att klia sig i huvudet över och inse att man inte kan. Vilken tur, då blir det aldrig tråkigt! 

 

//Erik.


Giv akt, Ryman!

2015-10-13 @ 06:05:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det kom en insikt som övergick i häpnad härom dagen. Ryman och jag har mer gemensamt än vad jag har insett tidigare. Faktisk så mycket att det känns lite underligt. Inte nog med att jag vurmar för de positiva delarna av det torpliv han levde, utan vi delar även till viss del den försörjning han hade, soldatens.

 

Ryman var enligt vad vi förmodar, indelt soldat i Livregementet till fots eller möjligtvis Närkes regemente. Båda dessa var förlagda på Sannahed vid Kumla. Jag är hemvärnsmusiker i 206:e musikkåren, Sannaheds Hemvärnsbataljon. Visst är livet märkligt med alla dessa sammanträffanden vi upptäcker under resans gång.

 

Jag kan se Ryman plocka ner uniformen från vinden inför det årliga mötet på Sanna hed, och likt Raskens ta farväl av familjen för några veckors tid. Väl framme följde övningar och ett evinnerligt marscherande fram och tillbaka i gruset. Jag tar också ner uniformen från vinden. Tar väl inte direkt farväl av Inger, men ger henne en puss för att ge mig iväg på övning inför högvakten. Ett evinnerligt marscherande fram och tillbaka för att få in alla moment och samtidighet i musikkåren.

 

Soldat Ryman fick med all säkerhet höra den tidens musikkår som hade till uppgift att underlätta övningarna och spela för regementet vid parader. Jag spelar nog en och annan marsch han skulle känna igen. Vi underhåller precis som förr dagens soldater med musik som ska göra tillfället pampigt och speciellt.

 

Nu får ni tro vad ni vill, men Rymans ande finns på något sätt kvar vid torpet. Vi kan känna det och anar honom i skuggorna emellanåt. Jag tror han är rätt nöjd med hur det blivit med torpet och vi kan resonera lite då och då hur något ska göras. Inte så att jag står och talar i tomma luften, men tankevägen kommunicerar vi, och med ett ”Vad tror du om det, Ryman?” Söker jag lite vägledning när det gäller torpfrågor.

 

Undrar om han var menig soldat eller underbefäl? Själv är jag stolt musikkorpral. Den ende musikkorpralen i Försvarsmakten. Det är den lägsta graden man kan ha och den byter jag aldrig bort för mer tingeltangel.

 

Så frågan är om Soldat Ryman häger med till Stockholm nästa helg och går högvakt, eller stannar han hemma och ser till torpet? Det vore trevligt att ha honom med och höra vad han anser om spektaklet. Om inte annat får vi väl öva lite enskild ställning, marschanträde eller lystring ställ i bon när jag kommer tillbaka.

 

Giv akt, Ryman!

 

//Erik.


Femtio nyanser av kalops.

2015-10-07 @ 06:37:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Vi satt kring fikabordet på jobbet och slängde ur oss fraser varvid alla stönade av längtan och vällust. Hade någon gått förbi i det ögonblicket så skulle vårt beteende mycket lätt kunna tolkats som omoraliskt eller erotiskt. Det var faktiskt inte långt ifrån.

 

Kålpudding! Åååhh! Rimmad lax med dillstuvad potatis! Mmmmm… Gräddstuvad pyttipanna! Sluta, jag svimmar!

 

Upprinnelsen var att någon nämnt sin husmanskostfavorit och genast hängde alla på. Koncentrerat och innerligt med lätt dimmig blick passerade den ena läckerheten efter den andra inför vår inre fantasi. Man kan bli saligt hänförd av vackra ord som porterstek eller kroppkakor. För att inte tala om sjömansbiff och ängamat.

 

Severas det raggmunk på en restaurang är kön alltid lång. Likt råttorna efter spelemannen från Hameln, är man helt fast och kan omöjligt slita sig, innan man fått en rejäl portion med stekt fläsk och lingon. Likaså är det med kalops. Detta märkvärdiga ord kan ge en rysningar av gastronomisk eufori. Ingen kalops är så god som mammas eller mormors, vilket får en att undra om det var smaken, eller hela matmiljön med minnen som får deras recept att framstå som det ultimata. Konstigt nog är det sällan farmors kokkonst som tar första platsen. Det med tanke på att farmor i många fall även är någons mormor. Livets mysterier  äro outgrundliga.

 

I lördags kokade jag själv kalops i torpet. Inte vilken kalops som helst, utan vedspislagad i emaljerad järngryta från Kockums. Den fick stå där i den sköna spisvärmen och puttra i timtals. Vi förenade härmed nytta med nöje. Lagade mat och värmde upp torpet samtidigt vilket är en oslagbar kombination. Jag har lök och morötter i min variant, vilket även Skåningarna föredrar. Att sedan grönsakerna samt potatisen i grytan bredvid kom från eget land gör inte saken sämre. 

 

Det var nog den godaste kalops jag lagat. I slutet slank det med en slurk grädde att höja och runda av smaken med. Jag riktigt kände hur Ryman försökte slinka in i vår värd för att få sig en smakbit med bleckplåtskeden i högsta hugg. I alla fall myste han i skuggorna över att torpet fylldes med bekant matos, som under hans tid.

 

Jag åt så jag mådde dåligt. Där i fotogenlampans sken blev plötsligt ”bara lite till” alldeles för mycket. Kallsvetten pärlade en stund i pannan och jag prisade rummets litenhet, då förflyttning från stol till säng inte är längre än knappt en meter. Där kunde jag ligga däst och våndas över mitt onödiga frosseri. Jag kände mig lite som kommandoran och julmaten i Emil.

 

Turligt nog gick resultatet av min glupskhet över efter en stund, och morgonen därpå var man liksom sugen på något gott, hur nu det är möjligt. Jag har förresten redan bestämt vad nästa exkursion i kulturmatlagning ska bli.

 

Rotmos med fläsklägg, nam, nam, nam…

 

//Erik.


Höstharmoni.

2015-09-30 @ 06:54:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Det är tyst vid torpet, lite dimma eller mycket fint duggregn som mjukar upp konturerna. Luften har plötsligt fått en annan doft och en skärpa som gör det lätt att andas. Träd och buskar börjar skifta i olika färger och ett behagligt lugn sprider sig över nejden. 

 

Jag har alltid gillat hösten just därför. Naturen lägger sig långsamt till ro och vi människor sänker vårt tempo en aning. Till skillnad från våren då allt ska ske snabbt och jublande, tar hösten det lite lugnare och en mellankolisk eftertänksamhet infinner sig. 

 

Man plockar in sommarens attiraljer till skydd för vinterns påfrestningar och täcker över trädgårdens lite känsligare invånare.  De som gjort sitt under sommaren bärs som växtlik till komposten. Där börjar de ett nytt liv för att återvända som näringsrik mull till ättlingarna.

 

Att vara här och nu är liksom lättare fram i oktober. Man hinner med att betrakta och inse att vissa saker får bero till nästa år. Nu har man vintern på sig att fundera hur man vill ha det. Det är även långkokens tid, när gjutjärnsgrytor fylls med allsköns godsaker som får puttra i evigheter. Ju längre desto bättre och slutresultatet kan gärna avnjutas med ett glas rödvin i stearinljussken. 

 

Vi har skördat massor av grönsaker och fyllt burkar och byttor med inläggningar av alla de slag. Frysen är i det närmaste full och en doft av jord kommer från vårt potatislårssubstitut i skafferiet.  Nu inser man hur bra det skulle vara med en rejäl jordkällare och plats för en frys modell större någonstans. Det skulle minska besöken i mataffären. 

 

De flesta större måsten och inplanerade roligheter är avklarade och plötsligt dyker det upp helger där inget är planerat. Vilken ynnest att bara få göra vad som faller oss in, och så länge vi har lust. Kanske går det att tillbringa ännu några nätter i torpet, med knastrande brasa och sken från fotogenlampan. Det är på gränsen nu utan innanfönster, men värt ett försök för mysfaktorns skull. Sedan blir det bara dagsturer med längtan till en ny säsong i paradiset.

 

/Erik.


Jag är nöjd och skäms.

2015-09-19 @ 07:43:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Jag är nöjd, faktiskt riktigt nöjd med livet. I det inbegriper jag hela min livssituation med familj, jobbet och rubbet. Nu har jag märkt att när jag klargör detta för människor i min omgivning kan de faktiskt bli provocerade. Vadå nöjd? Vill du inte ha bättre lön, nyare grejor mer upplevelser och så vidare. Nej faktiskt inte. Jag har så jag klarar mig bra och har precis ätit en god lunch. Upplevelserna får jag med familjen och i torpet. Sedan är mina nära och kära relativt friska och verkar ha det bra. Kan inte det räcka? Jag säger det inte för att verka präktig och självgod utan menar det verkligen.

 

När började hetsen att alltid vilja ha mer oavsett om man behöver det eller inte? Förmodligen har det alltids funnits, men inte så utpräglat som nu. Det spelar ingen roll om man har något stort, nytt och dyrt för det finns alltid ännu större och dyrare som man måste ha. För vems skull då? Sin egen eller för de som eventuellt kan bli imponerade? Någonstans tror jag det är det senare som är viktigt, vad andra tycker. Sedan ska det bortförklaras med att man vill ha det bästa ljudet, starkaste motorn eller veta att klockan inte drar sig mer än en halv sekund på tre miljoner år. 

 

Ryman skakar som vanligt på huvudet i skuggorna och undrar vad vi är för ena giriga typer. Själv hade han nog knappt näsan över vattenytan under hela sitt liv. Fattigdom på gränsen till svält och ytterst få tillhörigheter. Den enda lyx han och familjen kunde unna sig var kanske att få något nytt några få gånger i livet. Något som inte var ärvt, lappat och lagat in till möjlighetens gräns. Att sova ut ordentligt och vara mätt och belåten skedde nog inte heller så ofta.

 

Då skäms jag. Inte bara för vilket vansinnigt överflöd jag har att tillgå, utan även för hur allt snurrar kring hur mycket vi ska prackas på av nytt, mer och dyrare hela tiden. Sedan skäms jag ännu mer när det står människor vid vår gräns som endast äger kläderna de bär på kroppen och vi börjar muttra om att vi inte har råd att hjälpa.

 

Julhandeln förra året uppgick till dryga 70 miljarder kronor. Då är det som vi handlar som vanligt resten av året borträknat. Ofattbart med pengar bara på lyx och överkonsumtion. De pengarna räcker med råge till allt vi värnar om i samhället och lite till.

 

Habegäret tär inte bara på oss själva och våra sinnen, utan även på den jord vi är satt att förvalta till nästa generation. Det är inte omöjligt att våra barn och barnbarn står med utsträckta händer i de enda kläder de äger och ber om hjälp, bara för att vi inte kunde besinna vår girighet.

 

/Erik.


Grubblerier kring mode.

2015-09-10 @ 06:37:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Vad ska jag sätta på mig?  Jag menar det både bokstavligen och stilmässigt. Klädförrådet måste fyllas på vare sig jag vill eller inte. Anledningen är att jag för några veckor sedan under ett ögonblick av handlingskraft, fyllde ett antal kassar med kläder jag tröttnat på. Dessa kassar förpassades resolut till en klädinsamling innan jag hann ångra mig.

 

Nu kan man tycka att det är ett slöseri och I-landsproblem att göra sig av med fullt fungerande kläder. Tanken är helt rätt, men likt förbannat gapar det nu tomt i skåpen. I eftertankens kranka blekhet ter sig det förhastade slängbeslutet dumt och uppenbarligen dyrt för fritidstorparn.

 

Så vad ska man införskaffa för paltor att huttra runt i under det kommande halvåret? Man vill ju inte anses patetisk i allt för ungdomliga kläder. Inte heller är det dags för pensionärsoutfit vad det nu är i dagens läge. Förr kunde man lätt kategorisera gamlingarna via kläderna. Väst och hatt lika med gubbe. Klänning, handväska och hatt (dammodell) var helt klart gumma. Idag är det mer utsuddat och tur är väl det i de flesta fall.

 

Vi lutar åt några snygga grova kavajer, färglada halsdukar och snygga jeans eller liknande. Vi, innebär att Inger är med som smakråd. Inte för att jag är handlingsförlamad när det gäller stil och mode, utan att man vill ju gärna att ens partner ska tycka det är ok att gå bredvid och inte tre steg efter.

 

I början av vårt förhållande sattes detta på spets. Det var en rejält kall vinterdag med promenad på programmet. När jag lade handen på ytterdörren säger Inger – Du ska väl sätta på dig en mössa?  – Nä sa jag, som är uppvuxen på den tiden då mössa var totalt uteslutet. Dessutom har jag ett huvud som inte lämpar sig för mössa. Jag blir ”Mannen som gav sluten psykiatrisk vård ett ansikte” med detta plagg på skulten.– Det var det dummaste jag hört! Sa Inger och fortsatte sin predikan med att alla ser dumma ut i mössa, värmen går ut genom huvudet samt flera liknande snusförnuftiga kommentarer.

 

Jag försökte i det längsta att protestera, men här hade Inger gjort armar höfte fäst och sagt att utan mössa, ingen promenad. Så med visshet om resultatet drog jag på mig en mössa. Nu blev det knäpptyst i hallen. Inger såg ut som hon svalt en huggorm och kved när hon hämtat sig, att jag ögonblickligen skulle ta av mig mössan. Därefter fick jag avlägga ett löfte om att aldrig, aldrig ha på mig mössa i offentliga miljöer. I alla fall inte om hon var med. 

 

Så numer enas vi om vad vi ska ha på oss åt båda håll. Det funkar bra och det är riktigt roligt att handla tillsammans. Fast senast när vi var ute provade jag en keps, en gubbkeps i brun manchester. Det var menat som ett skämt, men den satt riktigt snyggt tyckte vi båda.

 

Nu är frågan om vi tappat konceptet fullständigt med tanke på mössepisoden, eller har jag inträtt i den ålder där man kan sätta på sig vad som helst utan att någon bryr sig eller förvånas?

 

Den frågan gnager ganska rejält.

 

//Erik.


Feta män har pondus.

2015-09-01 @ 06:38:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Det är så jag säger för att dölja min egen totala brist på karaktär och sisu, i alla fall när det kommer till träning och hålla kroppen i form. Förresten saknar jag karaktär i allt som är tråkigt och jobbigt. Träna är tråkigt, skittråkigt på ren svenska. 

 

Nu kommer väl alla hälsofascister klämma ur sig, att hittar man bara sin egen grej så blir det roligt. Det blir det inte alls, för jag har ingen ”egen grej” när det kommer till träning. Familjens egen PT (för vi har faktiskt en utbildad sådan inom räckhåll) har insett att jag menar vad jag säger och kan vidimera att min brist på träningsintresse är episk. Jag har ett otal gånger hasat mig iväg till gym och motionsanläggningar samt provat de flesta lag- och singelsporter, för att efter en kort period på några veckor (läs dagar) inse hur tråkigt det är, så det blir aldrig någon kontinuitet på eländet. 

 

Fast gudarna vet att jag skulle behöva det. Jag har tack och lov inte kommit till stadiet där det går fortare att gå över mig än runt mig, men lönnfet är jag definitivt. Man har fått släppa ut bältet några hål och undviker vissa kläder i garderoben. Bland annat skjortorna beter sig underligt när man sätter sig ner. De liksom stretar, och kring knapparna påminner det om stoppningen i en Chesterfieldsoffa. Skrädderibranschen har changerat. Dylikt scenario hände aldrig på det glada 80-talet när man var ung och vital. 

 

Fast det värsta är när man sätter in pekfingret vid midjan och vickar runt lite. Då börjar svallvågor fortplanta sig runt hela kroppen och kommer i självsvängning, vilket tillsammans med den bleka hudfärgen ger en absurd och skrämmande upplevelse.

 

Jag är alltså tvungen att sätta fart på fläsket genom någon form av träning. Fick man gå tattoo eller högvakt ett par gånger i veckan skulle det vara den optimala formen av nytta med nöje, men tyvärr står denna aktivitet inte till buds i tillräcklig omfattning. Att själv ta sig ut med tuban känns tveksamt, då läte tillsammans med knallande fram och tillbaka skulle locka till sig nyfiken allmoge från alla håll. Det skådespelet vill jag inte bjuda på. Särskilt inte nu i älgjaktstider, då landet är fullt av neanderthalare som ränner runt med bössa och skjuter på allt som rör sig.  De skulle förmodligen inte ta hänsyn till att älgar mycket sällan spelar bassolot ur Hemvärnets marsch. Så det är väl bara att tvinga på sig lycran och ut i spåret. 

 

Hå, hå ja, ja…

 

/Erik


Hyvlar.

2015-08-26 @ 18:47:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

Aldrig i min tid trodde jag att jag skulle få ett habegär efter hyvlar. Man har ju periodvis i sitt liv samlat på diverse suspekta ting. Ölburkar, tändsticksaskar, gamla instrument och allt möjligt bös, men hyvlar har aldrig någonsin väckt något pirr eller intresse över huvud taget, förrän nu.

 

Man kommer undra någon gång i framtiden, när man sitter där i sitt ruckel med smala gångar mellan hyvelhögarna och misären är ett faktum, hur det hela började. Får nog anklaga torpet för detta mitt framtida skräckscenario. 

 

Det ska ju snickras både här och där och ju längre man glider ned i byggnadsvårdsträsket, desto mer genuin vill man bli. Det ska hyvlas för egen maskin för att få den rätta känslan på det man tillverkar. En handhyvlad yta är vacker och inte alldeles perfekt vilket ger känsla och charm. Titta på ett handhyvlat golv eller tak så förstår du vad jag menar.

 

Allt började med en ärvd rubank, alltså en stor och lång hyvel för raka saker som brädor. Därefter langade farsgubben en stålhyvel han kommit över, ovetandes om att sonen hade ett riskbeteende när det kom till hyvlar. Rubanken användes ett par gånger utan att det fäste, och begäret kom först smygande när jag ville prova på stålhyveln eftersom den tog bättre. Där någon gång klev jag över kanten. Nästa steg var en simshyvel i trä från en loppis som idogt användes i köksbygget. Den var alltså inte bara vacker utan gav även ”kickar” när den användes.

 

Så på den vägen är det. Vid loppisbesök eller i antikaffärer dyker jag ned i verktygslådor  i min jakt på nya juveler till min samling. Nu finns det rubank, två stålhyvlar, en skrubbhyvel, en simshyvel och fem listhyvlar på hyllan i bon.  Hyvlar är en vetenskap och det finns hundratals olika modeller och tillverkare. Det slickas om munnen och torkas näsor med darrande händer bland hyvlomanerna när man nämner märken som Veritas, Clifton eller Lie-Nielsen-hyvlar.

 

Jag har hittat en hyvelsida på nätet som jag ibland besöker efter att noga sett mig över axeln ett par gånger. Inom snar framtid kommer jag väl stå och hänga med andra hålögda gubbar framsnörvlandes – äre nå´n som har en schysst stöthyvel, jag måste ha en stöthyvel, snälla…

 

//Erik.


Var tog den lilla, lilla sommarn vägen?

2015-08-05 @ 07:26:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (0)

Helst plötsligt finner man sig själv sittandes och stirra in i skärmen på kontoret. Hur det gick till är obegripligt. Hade inte jag semester i år? Jag menar här går man och räknar ner redan från mitten av juni, och så helt plötsligt är man tillbaka där man satt och kryssade av dagar i kalendern. Är det åldern måntro som gör att tidsuppfattningen ändras? Eller är det något elektroniskt jävelskap som hittats på så vi ska tro att vi varit lediga. Här får man titta lite närmare på några konspirationsteorier som kan passa in och verka trovärdiga.

 

Det är nog nödvändigt att ta en tur till torpet för att bekräfta att semestern verkligen inträffat. Där finns mängder av bevis på att vi varit där och grejat. Köket är klart så det här är sista gången ni behöver höra om den följetongen. Bodvinden och vedbod rensad, tapeter uppsatta och lister spikade. Det har inretts i gäststugan och Inger har sytt mängder med alster som gör det hemtrevligt och tjusfullt. Snickarbon har fått sig en uppryckning, ängen är slagen och hässjan på plats. 

 

Vi kan se tillbaka på en sommar där vi gjort mer torpjobb och pysslat än på många år. Vi har sovit länge, badat och grillat mer än någonsin trots idogt regnande. Alltså har det varit sommar och semester trots allt.

 

Fast fan tro’t......


Att sättas på prov.

2015-06-16 @ 12:44:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier.
Kommentarer (1)

– Men hur ända in i in helsicke? Egentligen använde jag inte ett så mesigt kraftuttryck när jag uttryckte min frustation, utan andra som inte lämpar sig i text över huvud taget. Vi kan stanna vid att djupt hädande interjektioner användes.

 

Helt ovetande hade jag klivit rakt in i en av fysikens olösta gåtor. Nämligen hörnsågning av hålkälslist.  De är lister som är liksom urskålade på längden och ska sitta i skarven mellan vägg och tak. De är snygga när man ser dem på bild och rent tidsmässigt passar de torpet ypperligt. Bilderna är dock fejkade och fotoshopade för det är totalt omöjligt att få till det. Efter att ha ritat och mätt oräkneliga gånger, provsågat, funderat, sågat lite till, svurit rejält samt vid ett flertal tillfällen dunkat huvudet i väggen för att kanske ruska något rätt, gav jag upp. Runt mig låg en hel hög med listbitar som blir bra tändvirke i vedspisen.

 

Väl hemkommen beklagade jag mig känslosamt för Inger. Visade upp en näve av felsågningar och bad om stöd. I det läget är det bra att ha en förstående och klok sambo. Istället för att kommentera mina tillkortakommanden hänvisade hon mig till Google. 

 

En sökning på ”sågning hålkälslist” gav hundratals träffar där merparten var förtvivlade rop från folk i samma situation som jag själv. Tappra människor som med friskt mod tagit tjuren vid hornen och fattat såg och list för att skrida till verket. Arma satar, jag lider med dem då jag vet vad de gått igenom. Från glädjen över att med sina egna händer vilja försköna ett rum till en resa rakt ned i bråddjupet där man idiotförklarar sig själv medan man i vanmakt skakar ett par krampaktigt hållna liststumpar mot skyn.

 

Resterande träffar var beskrivningar på hur det ska gå till. Efter att ha läst dem insåg jag att det verkligen är omöjligt. För att förstå dessa instruktioner krävs en professur i tekniskt fysik parat med en djup kunskap inom parapsykologi.

 

Slutligen fann jag en liten film där en amerikan visade hur det ska gå till. Med filmen i mobilen följde jag honom steg för steg ett par dagar senare och lyckades! Har nu gjort mallar som stöd. I midsommarveckan görs de nya försök i skarpt läge.

 

Ni som vill söka in till Mensa eller bara utmana er själva psykiskt och sätta er självtillit på prov, köp ett par meter hålkälslist och en gersåg. Har du styrkan kan du kanske sälla dig till oss invigda.

 

Lycka till!

 

//Erik.


Tidigare inlägg
RSS 2.0