Torpet.

2014-11-10 @ 18:51:00 | Postat i: Allmänt, Eriks kåserier., Historia
Kommentarer (0)

- Åååhh! Stanna, Stanna!

 

– Jag ser, jag ser! Det är väl då fan att det ska ligga en bil precis bakom mitt i ingenstans! Får försöka vända längre fram utbrast jag, febrilt letade efter någonstans att köra åt sidan.

 

Blicken hade för oss båda samtidigt fallit på två alldeles bedårande små hus vid sidan av den slingrande grusvägen.  Den efterföljande bilen utsätts nu för något de måste uppfattat som extremt ostrukturerat och virrigt körande. 

 

Vi lyckas vända och rullar sakta förbi husen, vänder igen och gör om proceduren ett antal gånger. De låg där husen, som tagna ur en Elsa Beskowsaga. Rejält bedagade, men med en charm som inget av tidigare påsedda objekt haft.

 

– Tror du man kan kliva ur och titta lite i fönstren? Säger I med iver i rösten. 

 

 – Törs man det?  Det är kanske är någon där och vill inte möta blicken på någon som precis ska ta en tugga av frukostfrallan när man kikar in säger jag som av naturen är försiktig av mig.

 

– Det är ju ingen där ser du väl, Det måste vara obebott som det ser ut! utbrister I bestämt.

 

I det läget är det lika bra och ge med sig för inga argument kommer att hålla oavsett vad man försöker med för invändningar. Dessutom var jag precis lika intresserad av att skärskåda stugorna närmare. 

 

Högt gräs, björk och aspsly som räcker till magen. Äppelträd liknande skatbon då ingen beskurit dem på evigheter. Trädgårdsmöbler som i tysta rop på hjälp tittar upp ur det vajande gräset. Fasader blekt rödgrå av långvarig brist på rödfärg. Flagnande fönster och vindskivor. Med andra ord stugor och trädgård i förfall.

 

Försiktigt smög vi oss närmare spanandes över axeln ifall någon skulle dyka upp. Väl framme kupade vi händerna kring ansiktet och med det där pirret man får när man öppnar ett paket, kikar vi in genom fönstret. 

 

Den fanns där direkt, känslan av att tillhöra och vilja vara kvar. Slitet var det, med ett hopplock av allsköns ting och möbler som inte passade vare sig med varandra eller med huset. Nästa fönster inspekterades. Ett litet, litet kök med vedspis och ännu mer tecken på att någon inte brydde sig om egen trevnad.

 

Nästa lilla hus besiktades med samma iver och viskande kommentarer om fina detaljer som trägolv, rörspis och dörrar. De var som syskon stugorna, lika i mycket men med egna personligheter och utseende. 

 

Nu upptäckte vi att gräset var klippt precis runt stugorna någon gång i närtid. Alldeles lämnade åt sitt öde var de alltså inte. Någon ägde husen och brukade dem sporadiskt.

 

Vi bestämde oss där och då. Vi skulle ha det, ”Torpet” namnet som omedelbart var befäst och döpt i tanken. Det kändes redan bekvämt och invant i munnen. Att vi inte visste vem som ägde dem saknade betydelse. Torpet skulle bli vårt. Det var som om stugorna lyssnat till våra tankar och i tyst överenskommelse sa ”– Ni verkar vettiga kom och ta hand om oss”.

 

Nu började ett detektivarbete angående torpets ägare och möjligheten till övertagande. Turligt nog fanns det bekanta i närheten som kunde namnge ägaren, vilket var storbonden i byn.  Torpet hyrdes kunde bekantingarna berätta, av för trakten okända människor. De kom från ”stan” vilket uttalades på så vis, att det kunde ju alla förstå var den uppenbara anledningen till skicket på torpet.

 

Bonden lokaliserades (vi kan kalla honom Fredrik för han heter så) och kontakt knöts. Jo, torpet var uthyrt tills vidare och man hörde mellan raderna att han inte var särkilt nöjd med hur de togs om hand. Vi gick nu in i en fas av punktmarkering på bonde och torp. Stalking kanske inte är rätt ord för hur vi låg på, men förmodligen enträget och besvärande för Fredrik. 

 

Barnen hejade på och såg till att vi höll ångan uppe. De liksom vi tyckte torpet var fantastiskt och både badplats och lekkamrater fanns i omedelbar närhet.

 

Vi tog till alla knep som stod till buds. Farsgubben som bor i närbelägen ort involverades i operation övertalning. Det visade sig att han var med i samma hembygdsförening samt tidigare kollega som Fredriks fru. Fraternisering med Fredriks hustru beordrades där den ömme fadern i översvallande ordalag skulle tala väl om sonen och I. Alla medel är tillåtna i krig och kärlek. Här var det båda delar som föll in.

 

Vi kände oss som hemliga agenter när vi la upp planerade operation torpövertagande och insåg att utnötning av motståndet var den enda vägen. Torpet besiktades okulärt minst en gång i månaden och frekventa samtal kom veckovis till Fredrik. 

 

Plötsligt hände något. Vi hade märkt att nu var ingen där över huvud taget och gräset var oklippt även tätt intill torpet. Ny intressant information uppdagades. Hyresgästen hade enligt Fredrik ”försvunnit”, slutat betala hyra och var okontaktbar. Allt lösöre fanns kvar och inga nycklar hade lämnats in. Fredrik som är en rättskaffens och ordningssam bonde av den gamla stammen, meddelade att en viss tid var tvungen att gå innan man kunde anse hyresgästens tillgång till torp och innehåll ansågs vara förverkad.

 

Så kom den dagen då Fredrik gav upp och meddelade att vi kunde få hyra torpet. Förbehållet var att vi tog hand om det bättre än förre hyresgästen och lät honom vara involverad i eventuella renoveringar och förändringar. 

 

Så började vår relation till torpet och vi har aldrig ångrat en minut av vår tid tillsammans. Snarare har kärleken till platsen stärkts och tankar om att bo där på heltid växt sig starkare med åren. Finns möjligheten att få köpa loss torpet och kanske bygga något i dess närhet? Fredrik är informerad och djupt suckande inser han att en ny utnötningsfas är inledd.

 

 

 
 

 Vid pennan, Erik.

 

 


Nostalgi.

2013-09-27 @ 12:42:00 | Postat i: Historia
Kommentarer (0)
Oj, vad nostalgiska vi var igår då yngsta dottern Lovisa är hemma på besök. Först plockades de gamla kasettbanden fram och Pettson & Findus med Tuppens Minut dammades av, som vi skrattade, den är helt underbar!! Sedan blev det genomgång av en hel hög med gamla kort och bilder på torpet från den allra första sommaren hittades (tagna för ca 8år sedan...) och jisses vad annorlunda det såg ut. Ofta tycker vi inte att vi gjort eller gör så mycket när vi är där, men himmel vilken skillnad - Kul att se! Riktigt roligt är också att bli påmind av alla gamla knasigheter som hänt genom åren...bra med barn som kommer hem och våldgästar ibland, jag saknar Findustiden!
 
Bilderna går att förstora :)
 
 
    
 
       

RSS 2.0